SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OTTESÅNG ωt3e~soŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Schroderus Os. 1: 632 (1635) osv.), stundom -ar (SynodA 1: 135 (1669), Östergren (1934)).
Ordformer
(ott- 1662 (: Ottsångs predikan)1906 (i vers). otta- 1559. otte- 1541 osv. otten- 16731773. otto- c. 15401739. otton- 1705 (: Ottonsångs-Texten)c. 1750)
Etymologi
[fsv. ottosanger; jfr d. ottesang, isl. óttusǫngr; av OTTA, sbst., o. SÅNG, urspr. med syftning på den sång som utgjorde en huvuddel av den katolska morgongudstjänsten]
gudstjänst som hålles (tidigt) på morgonen, numera i sht på de kyrkliga högtidsdagarna; motsatt: högmässa o. aftonsång. Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå. SvFolkv. 1: 1. Konung Swerker (blev) slaghen aff sin stalswen om Jwla nat .., thå han skulle fara til Ottosong. OPetri Kr. 60 (c. 1540). På Söndagar och the tre store åhrs-Högtijder .. skal i Städerne hållas Ottesång, Högpredikan och Aftonsång. Kyrkol. 2: 3 (1686). Hvad behöfver jag vara hund och gå i ottsången. Granlund Ordspr. (c. 1880). Brilioth SvKyrkKunsk. 220 (1933). — jfr JUL-OTTESÅNG. — särsk. (†) i vissa uttr.: sjunga ottesång(en), hålla l. förrätta ottesång; predika en ottesång, hålla predikan i ottesången. UpplDomb. 3: 118 (1541). (Konsistorialernas) Capellaner (skola) dagliga siunga i Domkyrkione, Afftonsång och Ottosångh. KOF 1: 338 (1575). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
Ssgr: OTTESÅNGS-GUDSTJÄNST~20 l. ~02. (i skriftspr.) PrestP 1823, 4: 298.
-KLOCKA, r. l. f. för klockringning vid ottesång. Blanche Tafl. 326 (1845).
-LÄXA, f. (†) ottesångstext. PErici Musæus 3: 89 a (1582).
-PREDIKAN. FinKyrkohSP 5: 190 (1662).
-PREDIKNING. i sht i pl. SthmStadsord. 2: 229 (1710). (Sam. Fries') bekanta ottesångspredikningar i Storkyrkan. Andræ Söderblom 133 (1931).
-RINGNING. jfr -klocka. Kyrkol. 1686, s. Ii 1 a. —
-TEXT. Uti Ottonsångs-Texten på första Böndagen. Brobergen 259 (1705, 1708).
Spoiler title
Spoiler content