[fsv. ottosanger; jfr d. ottesang, isl. óttusǫngr; av OTTA, sbst., o. SÅNG,urspr. med syftning på den sång som utgjorde en huvuddel av den katolska morgongudstjänsten]
gudstjänst som hålles (tidigt) på morgonen, numera i sht på de kyrkliga högtidsdagarna; motsatt: högmässa o. aftonsång. Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå. SvFolkv. 1: 1. Konung Swerker (blev) slaghen aff sin stalswen om Jwla nat .., thå han skulle fara til Ottosong. OPetri Kr. 60(c. 1540). På Söndagar och the tre store åhrs-Högtijder .. skal i Städerne hållas Ottesång, Högpredikan och Aftonsång. Kyrkol. 2: 3(1686). Hvad behöfver jag vara hund och gå i ottsången. Granlund Ordspr.(c. 1880). Brilioth SvKyrkKunsk. 220(1933). — jfr JUL-OTTESÅNG.— särsk. (†) i vissa uttr.: sjunga ottesång(en), hålla l. förrätta ottesång; predika en ottesång, hålla predikan i ottesången. UpplDomb. 3: 118(1541). (Konsistorialernas) Capellaner (skola) dagliga siunga i Domkyrkione, Afftonsång och Ottosångh. KOF 1: 338(1575). Murberg FörslSAOB Bih.(1791).
