SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.):
OTÄCKT, p. adj.
1) icke täckt l. betäckt, utan betäckning; särsk. i fråga om byggnad o. d.: utan tak. Then gamble muren, som otächt wäridt haffwer. G1R 17: 261 (1545). Om de ligga länge otäckta ofvanpå marken, skadas betorna till sin sockerhalt. Forsberg Sockerb. 27 (1888). särsk.
a) (†) utan huvudbonad, med obetäckt huvud; om huvud: obetäckt. At .. Laur., rådde honom .., han skulle achta sigh, och inth[et] hafwa hatten på sigh då Landzhöfdingen .. och andra woro otäkte. ConsAcAboP 1: 578 (1654). Med otäckt hufvud. BL 12: 102 (1845).
b) (†) om båt o. d.: odäckad. HovförtärSthm 1765, s. 2650.
2) (†) i fråga om skydd mot fientlig eld: utan betäckning. Wärnskiöld Fortif. B 3 a (1673).
OTÄLD, se otäljd, p. adj.1—2
OTÄLJBAR3~02, äv. ~20. (i vitter stil)
1) oräknelig. Kullberg Ariosto 3: 342 (1868). Hirn Hearn Exot. 2: 165 (1903).
2) omätlig; outsäglig. Fries BotUtfl. 2: 239 (1844, 1852). Hans ögon stirrade omkring sig i otäljbar skräck. Andersson Kolarhist. 77 (1914).
OTÄLJD, p. adj.1 (-täld 1640. -tälgd 17451791. -täljd 1827 osv.) [fsv. otälgdher] om (föremål av) trä: icke täljd; särsk. i vidsträcktare anv.: icke bearbetad med värktyg; numera i sht i uttr. otäljt timmer, oskrätt timmer. Linc. (1640; under rudis). En foderbod af otäljdt timmer. PT 1912, nr 157 A, s. 3.
OTÄLJD, p. adj.2 (-täljd 1879. -tällgt, n. 1698. -tält, n. 1681)
1) (i vitter stil, föga br.) oräknad; oräknelig. Verelius 301 (1681). Ännu efter otäljda sekler. LfF 1879, s. 123.
2) (†) = OTÄLJBAR 2. Ty haar Från fället ditt (dvs. K. XI:s död) mig (Svea) otällgt Twång til rett. Dahlstierna (SVS) 88 (1698).
OTÄLJELIGA, adv. [jfr otäljd, p. adj.2] (†) oräkneligt. Man j förtijdhen haffuer pläghat löpa til helgamanna graffuar, kläder, been etc. til Room, Hierusalem, Compostella och otälieligha flerestädz (dvs. oräkneligt många andra ställen). LPetri Luther Nattw. C 5 a (1558).
OTÄMD l. OTAMD, äv. OTÄMJD, p. adj. (-tamd (-mbd) 1536 osv. -tämd 1631 osv. -tämjd 18571935) Anm. Formen n. sg. otamt kan stundom uppfattas ss. hörande till såväl otamd som otam.
1) i eg. anv.: icke tämd. Schroderus Dict. 202 (c. 1635). Två otamda, tre-åriga tvillings-oxar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 269 (1864). Jer. 31: 18 (Bib. 1917). särsk. (†) allmännare: icke tam, vild. Det (är) alla uppenbart, att Gud .. föder alla otamda djur. 3SAH 23: 331 (c. 1645).
2) (†) om växt: vild. Salander Gårdsf. 334 (1758).
3) om person (l. kollektiv) l. om ngns sinnelag, värksamhet o. d.; äv. bildl.
a) (†) som icke blivit vand vid tukt o. ordning, odisciplinerad; ouppfostrad. Bitter är hon (dvs. visheten) them otamdom. Syr. 6: 21 (öv. 1536; Bib. 1541: oförsöktom; Luther: vngebrochen menschen; Vulg.: indoctis hominibus). (Jag är) nu .. kommen till en lijten otambdh Församblingh. VDAkt. 1666, nr 202. Dalin Arg. 2: 224 (1734, 1754).
b) (numera bl. i vitter stil) lämnad i frihet, obunden, tygellös; oregerlig, otyglad, obändig; okuvad, vild. Linc. (1640; under effrænatus). Det otämda begäret efter nya och starka effecter. SvLittFT 1836, sp. 254. Svindlande divergenser mellan högsta renhetslängtan och otämdaste sinnlighet. Hemmer Budsk. 167 (1928). (†) För alt sådant otämht taal och spåtzke ord för rätta är han tilbörligen fallen i straff. BtÅboH I. 4: 98 (1631).
c) (i vitter stil) om hår: lämnad att falla fritt; ofriserad. Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock! Runeberg 1: 267 (1841). Elkan Österl. 38 (1901).
4) (†) ovan (vid ngt); särsk. i förb. med prep. till l. vid. Sylvius Curtius 244 (1682). Han är ännu otamd vid det arbetet. Widegren (1788). Hans finger äro otamde till att skrifva. Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: otamdhet, r. l. f. (föga br.) till 1, 3. Sahlstedt (1773). Dalin (1855).
OTÄMELIG, adj.1, se otemelig.
OTÄMELIG, adj.2, se otämjelig.
OTÄMJBAR3~02. om djur: som icke kan tämjas; oregerlig. FoFl. 1908, s. 239. särsk. (i vitter stil) bildl.; särsk. om person. Mitt otämjbara sinne. CVAStrandberg 3: 265 (1854). (Kalle Utter) syntes helt och hållet otämjbar. Blanche Bild. 4: 15 (1865).
Avledn.: otämjbarhet, r. l. f. Auerbach (1913).
OTÄMJD, se o-tämd.
OTÄMJELIG3~200 l. 0400. (otämelig (-gh) 17001757. otämjelig (-ie-, -gh) 1640 osv. otämlig 1734) (i skriftspr.) otämjbar. Linc. Oo 4 b (1640). Detta .. otacksamma, glupska och otämjeliga djur (dvs. vargen). Gravander Buffon 1: 187 (1806). särsk. i utvidgad anv.
a) (numera knappast br.) som icke kan fostras l. anpassas (för l. till ngt). KyrkohÅ 1908, s. 151 (c. 1780). Den för bostadsbandet otämjelige vilden. Högberg Frib. 15 (1910).
b) oregerlig, obändig, okuvlig. Murberg FörslSAOB (1791). Bland samtliga germaniska folk fanns icke ett enda så kändt som herulerna för sin otämjeliga stridslystnad. Rydberg Myt. 1: 88 (1886).
Avledn.: otämjelighet, r. l. f. (i skriftspr.) otämjbarhet. Björkman (1889). särsk. (†) bildl.: oregerlighet; tygellöshet. Leopold 3: 232 (1799, 1816). Det kotteri, af Göthiskt namn och Göthisk otämjelighet, som rustar sig till, att .. inverka på det stora helas öden. Crusenstolpe 1720 290 (1837).
OTÄMLIG, adj.1, se otemelig.
OTÄMLIG, adj.2, se otämjelig.
OTÄND, p. adj. [fsv. otänder] icke tänd. Lucidor (SVS) 463 (1674).
OTÄNJBAR3~02, äv. ~20. (i sht i fackspr.) som icke kan tänjas. Otänjbar filtväfnad. TT 1900, Allm. s. 92.
Avledn.: otänjbarhet, r. l. f. (i sht i fackspr.) Östergren (1934).
OTÄNKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke tänker (klart o. metodiskt), tanklös; äv. om ansiktsuttryck o. d.: som ger intryck av tanklöshet; äv. substantiverat. Den otänkande hopen. Thorild (SVS) 1: 359 (c. 1780). Ett rundt otänkande ansigte. Leopold 6: 300 (1798). I både tänkandes och otänkandes ögon. Biberg 3: 365 (c. 1823). Ruhe SvagHerr. 57 (1902).
OTÄNKARE. (†) person som icke tänker (klart o. metodiskt). Leopold 3: 392 (1797, 1816). I denna öken af otänkare. Brinkman (1837) hos Wrangel BrinkmTegn. 301. —
OTÄNKBAR3~02, äv. ~20. [jfr t. undenkbar] som icke låter tänka sig, som man icke kan föreställa sig; orimlig; otrolig; omöjlig. Wikforss 2: 810 (1804). För de flesta en svärmisk, om ej helt och hållet otänkbar idé. Phosph. 1810, s. 40. Det blef otänkbart att hålla sig kvar i den mördande elden. Janson Abr. 347 (1901). Det är ej otänkbart, att (osv.). Nilsson FestdVard. 154 (1925).
Avledn.: otänkbarhet, r. l. f. Dalin (1855). (Filosofen Eubulides') bevis för rörelsens otänkbarhet. NF 4: 788 (1881).
OTÄNKLIG. (o- 16241919. v- (w-) c. 1590c. 1600. -elig c. 15901798. -lig 17911919) [fsv. othänkeliker; jfr d. utænkelig, t. undenklich]
1) (föga br.) otänkbar. Thorild (SVS) 1: 454 (1782). En rörelse inom materien, utan ursprung .. är fullkomligt otänklig. Leopold 3: 15 (1802, 1816). Jag kan ingenting lova, men otänkligt är det ju inte. Schildt Hemk. 257 (1919). GbgMP 1950, nr 108, s. 6.
2) (†) ofattlig. Hans macht hon är vtenkeligh. Visb. 3: 109 (c. 1590). Liljestråle Kempis 161 (1798).
3) (†) i fråga om tid: som man icke (mera) kan minnas, urminnes. AOxenstierna 2: 650 (1624). Krut (har) varit bekant i China och Hindostan ifrån otänkliga tider. 2VittAH 4: 322 (1789, 1795).
Avledn.: otänklighet, r. l. f. (föga br.) till 1: otänkbarhet; äv. konkretare, om ngt otänkbart. Murberg FörslSAOB (1791; äv. konkretare). Leopold 3: 26 (1802, 1816).
OTÄNKT, p. adj. [fsv. othänkter, icke tänkt, tanklös]
1) som (ännu) icke är tänkt; icke framkommen gm tankevärksamhet. 2RA 1: 404 (1723). Alldeles nya och förut otänkta saker. Leopold 6: 140 (1806). I Krigssången är kompositionen helt igenom ingiven och otänkt. Mjöberg Stilstud. 50 (1911).
2) (numera knappast br.) opåtänkt, oförtänkt, oförutsedd, oförmodad, oväntad; ofta ss. adv. At Saul .. vtan sitt Råd och drifwande oförmodeligen och otänckt är worden Konung. Rudbeckius KonReg. 91 (1614). Offta händer otänkt. Grubb 609 (1665). Möller (1807).
OTÄPPT, p. adj.
1) icke (till)täppt. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (†) icke övertäckt. Wallner Kol. 53 (1746). Stank agerar ock otroligt på ögonen, hvarföre man bör achta sig at ha otäpt nattpotta i kammaren. Linné Diet. 2: 65 (c. 1750). Murberg FörslSAOB (1791).
OTÄT. icke tät.
1) som på grund av bristande täthet släpper igenom sitt innehåll l. icke hindrar ngt utanför befintligt att komma in l. igenom; som har hål o. sprickor; äv.: gisten. Otätt tak. En otät tunna. Otäta gropar the som intit vatn kunna hålla. OPetri 1Post. 125 b (1528). Jag satt .. vid ett otätt fönster .. och gaf eij acht på draget. Bark Bref 1: 156 (1704). På landet isynnerhet äro otäta (dvs. dragiga) golf mycket allmänna. Ahlström Eldsl. 84 (1879). Otäta vattenkranar. Idun 1932, s. 957. särsk.
a) (numera knappast i fackspr.) om farkost: läck. Rüdling 277 (1731). Dalin Synon. 203 (1870, 1925).
b) (numera knappast br.) om tyg l. vävnad: gles (se d. o. 1 a). Lind (1738, 1749). WoH (1904).
c) bildl. Otäät Qwarn (dvs. kvarn med mycket svinn) är Mölnarens födekrook. Grubb 597 (1665). Topelius Fält. 4: 26 (1864). särsk. om person.
α) (†) ”som icke håller tätt”, skvalleraktig; jfr gisten 1 slutet. Bullernæsius Lögn. 292 (1619).
β) (skämts.) om barn: som icke håller urinen. Cederschiöld Artist. 7 (1915).
2) (i fackspr., numera bl. metall.) om ämne l. massa: icke kompakt, av ringa täthet; äv.: porös; jfr gles 1 e. Bromelius Lup. 64 (1687; om bröd). Hultin BergshFinl. 6 (1896).
3) (†) gles (se d. o. 1); äv.: sällsynt. (Sv.) Otäät .. (t.) Seltzam. (lat.) Rarus. Schroderus Dict. 182 (c. 1635). Landet är otätt beboddt. Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: otäthet, r. l. f.
1) till 1; äv. konkretare, om otätt ställe, läcka. PH 3: 2293 (1746). Det luftombyte, som sker genom otätheter vid fönster och dörrar. Berlin Lsb. 14 (1866).
2) (i fackspr., numera bl. metall.) till 2: brist på kompakthet, porositet; äv. konkretare, om hålighet o. d. Större blåsor och otätheter. Rinman Jernförädl. 47 (1772). Orsaken till .. otäthet tyckes vara den att (osv.). Dens. JärnH 77 (1782).
3) (†) till 3: gleshet; äv.: sällsynthet. Sahlstedt (1773). Skogens, trädens otäthet. Murberg FörslSAOB (1791).
OTÄTAD, p. adj.
1) icke tätad. Murberg FörslSAOB (1791).
2) metall. som icke gm särskilt förfarande blivit gjord kompakt; jfr otät 2. Stelningsförlopp och struktur i göt av otätat stål. JernkA 1938, s. 377.
OTÖMD, p. adj. icke tömd. Lind 1: 1691 (1749). Otömda glas. Atterbom 2: 287 (1827). Det är otömt i slasktunnan. Östergren (1934).
OTÖMLIG. (i vitter stil) outtömlig; äv. bildl. Murberg FörslSAOB (1791). Otömliga, väldiga, brusande snille. Ossiannilsson Hem. 125 (1915; om Strindberg).
OTÖMMANDE, p. adj. (†) outtömlig. Then rika och otömande Brödhkammaren. PErici Musæus 2: 258 a (1582).
OTÖRST. (föga br.) saknad av törst, släckt törst. Vi erfara mättnaden och otörsten såsom något positivt. Schéele Själsl. 329 (1895). Björklund SpändSträng. 39 (1927).
OTÖRSTIG, förr äv. OTORSTIG. som icke längre är törstig; vars törst är släckt; utan törst. Dricka sig o-törstig, dricka så att törsten släckes. I dricken, och warden doch intet otorstighe. Hag. 1: 6 (Bib. 1541). Andre dricka för at blifva otorstige, men .. (svenskarna) dricka för at blifva fulle. Sahlstedt TuppSag. 56 (1759). Mina stackars lastdjur skulle i alla fall få dricka sig otörstiga innan kvällen. Otter Officer 179 (1930).
Avledn.: otörstighet, r. l. f. förhållande(t) att ngns törst är släckt. Odenius 2Celsus 159 (1906). Anm. Ordet är tidigast anträffat i en tillfällig anv. med förstärkande o-: (Moskiterna) sögo med verkligt kannibalisk otörstighet (dvs. osläcklig törst). Kullberg SBer. I. 1: 46 (1847).
OTÖVAD, p. adj. [fsv. otövadher] (†) oförtövad. (De) willia otöffuat haffua ett stoort anseende. Bullernæsius Lögn. 455 (1619). (Straffet) sattes i otöfvad verkställighet. Fischerström 3: 263 (1784). Murberg FörslSAOB (1791; ss. adv.).
Spoiler title
Spoiler content