SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OUNDGÄNGLIG ω3~undjäŋ2lig, äv. (numera bl. arkaiserande, företrädesvis ss. adv. -en) OUNDGÄNGELIG ω3~undjäŋ2elig (oundgä´ngelig Weste), adj., förr äv. OUMGÄNGELIG, adj.2, l. OUMGÄNGLIG l. OOMGÄNGLIG l. OOMGÄNGELIG, adj., -are (gradf. dock bl. mera tillf., Bennet Lin. 2 a (1738: oumgängeligast), Östergren (1934)). adv. = (†, HC11H 4: 148 (1673), KalmDP 1767, s. 20), -A (†, RB 24: 1 (Lag 1734), Schultze Ordb. 1453 (c. 1755)), -EN (OxBr. 8: 385 (1642) osv.), -T (numera mindre br., Brenner Dikt. 1: 239 (1713), HågkLivsintr. 12: 171 (1931)).
Ordformer
(oom- 16361792. oum- (ovm-) 16281847. oumb- 1723. ound- 1693 osv. -giän- 17231731. -gäng- (-ge-, -giä-) 1713 osv. -gänge- (-ge-, -giä-, -jä-) 16281928 (: oundgängeligen, adv.). -gängen- 1735. -ligit (-et), n. sg. o. adv. 16621803. -lit, n. sg. 1711)
Etymologi
[formen oumgänglig (jfr d. uomgængelig) av t. unumgänglich, till umgehen, undgå, undvika m. m. (se OM-GÅ); formen oundgänglig (jfr t. unentgänglich), som kan vara bildad direkt till UNDGÅ, är sannol. väsentligen att uppfatta ss. en ombildning av formen oumgänglig i anslutning till UNDGÅ o. möjl. äv. andra ord med und- ss. första ssgsled (i ä. tid ofta med formväxling und-: um-; se t. ex. under UMBÄRA, UMGÄLLA, UNDVARA). — Jfr OUMGÅNGELIG, OUMGÄNGELIG, adj.1, OUNDGÅELIG]
1) (numera mindre br.) som man icke kan undgå l. undfly, oundviklig, ofrånkomlig; som (på grund av sin natur l. tanke- l. naturlagarna l. ödesbestämdhet o. d.) måste existera l. inträffa l. icke kan vara annorlunda l. ske på annat sätt, nödvändig (se d. o. 2); utan bestämd avgränsning från 2 (jfr särsk. 2 c, d). Stiernman Riksd. 1044 (1643). At undwika det straff som i widrigt fall oumgängeligen der på föllia lärer. SthmStadsord. 2: 40 (1684). Alle måste efter thet gamla förbundet ovmgängeligen dö. Sahlstedt Hoffart. 45 (1720). Den syndiga människans fall, fördärfvade böjelse, natur, kropps egenskaper och oumgängeliga öde. Schützercrantz PVetA 1755, s. 2. Hallström Sagodr. 166 (1910). Östergren (1934). — särsk.
a) (†) om hinder, förfall, orsak: som icke kan undanröjas l. avvärjas; som det icke står i ens makt att göra ngt åt l. ändra; som är av absolut tvingande karaktär, absolut. Laga oumgängeligit förfall. LReg. 437 (1662). (Regenterna) böra icke allenast hafva en rättmätig orsak til krig .., utan de måste ock hafva oomgiänlige orsaker dertil. Ehrenadler Tel. 697 (1723). Nehrman InlJurCiv. 358 (1729).
b) (†) i utvidgad anv.; dels om löfte: som har absolut, oföränderlig giltighet; dels om ngts vikt l. betydelse: ofrånkomlig, utomordentlig. Gudh .. låfwar .. them ett långt lijf, som honom fruchta, .. men så äro doch sådana, och andra löften icke absolut och ovmgängelige, såsom wore omögeligit at förlora them; vthan (osv.). Isogæus Segersk. 1163 (c. 1700). Denna Ordsamling är således .. af oumgänglig vigt. Almqvist FrSpr. 188 (1838).
c) (†) ss. adv.: oåterkalleligt. Väckt är oundgängligen kriget. Johansson HomIl. 2: 797 (1846).
2) som absolut fordras l. kräves, som icke kan underlåtas l. försummas l. åsidosättas l. avvaras; utom i c, d α, β numera vanl. ersatt med: nödvändig (se d. o. 1), oumbärlig l. dyl.; äv. i uttr. ngt är oundgängligt för ngn, förr äv. ngn oundgängligt, nödvändigt för ngn; jfr 1. HC11H 14: 7 (1660). Penningar äro oss oumgängeliga. Säfström Banquer. F 2 b (1753). Sådane varor, hvilka, för Västernorrländske Städernes näring och handelsrörelse, samt Vårt och Kronans behof, äro oundgängelige. PH 6: 4534 (1757). Uti äldre tider .. ansågs alldeles oumgängeligt att förse alla Myntstämplar med en fastsvetsad ring af jern. VetAH 1820, s. 206. Oumgänglige Tjenstehjon. SPF 1824, s. 325. Endast de oundgängligaste försvarsanstalter vidtogos i tysthet. 3SAH 6: 95 (1891). Hellström Malmros 13 (1931). (†) Finska städerne .. äga rättighet, at til landets eget behof .. (från vissa utrikes hamnar) återhemta all slags spannemål, lin, hampa, samt hamp- och linfrö, såsom ortens oumgängeliga varor. PH 8: 79 (1765). — jfr HÖGST-OUNDGÄNGLIG. — särsk.
a) om person (l. personifikation): (absolut) oumbärlig (i en viss situation l. ett visst sammanhang o. d.). Uti stora Stapelstäder är jag (dvs. Crediten) aldeles oumgängelig. Dalin Arg. 1: 105 (1733, 1754). Öfverste Toll tillstyrkte (kriget) för att vara oundgänglig. Adlerbeth Ant. 1: 22 (c. 1792). Under nachspielet uppträdde .. skalden Moberg ... Moberg var oundgänglig vid sådana tillfällen. Siwertz JoDr. 91 (1928); äv. anslutet till 1.
b) (numera föga br.) i uttr. det oundgängliga, det allra nödvändigaste, vad som nödvändigtvis behöves för livets uppehälle o. d. Höpken 2: 572 (1759). Almqvist Kap. 13 (1838).
c) (fullt br.) i utvidgad l. oeg. anv. (sannol. delvis äv., i sht i ä. tid, anslutet till 1); dels om nödvändighet: tvingande, absolut; dels om fordran, villkor o. d.: oavvislig, oeftergivlig, bestämd, absolut; dels om behov, utgift o. d.: som avser ngt absolut nödvändigt, nödvändig. Efter .. fäderneslandzens staat och vilkor icke tillatha uthan oomgängelig nödh att continuera kriget. .. Så (osv.). AOxenstierna 1: 576 (1636). Oumgängeliga utgifter. HC11H 3: 125 (1680). En alldeles oumgängelig nödvändighet. EconA 1807, mars s. 33 (1792). (I Älvdalen) finnes så aldeles intet brukbart Ler, att det till de oumgängeligaste hushållsbehof ej står att erhållas. VetAH 1805, s. 84. Läkarne (förklarade), att befrielse från alla själsansträngningar .. vore ett oundgängligt villkor för att Hans Maj:t skulle kunna återvinna sin förlorade hälsa. De Geer Minn. 1: 157 (1892). Östergren (1934).
d) ss. adv.: nödvändigt, med nödvändighet, nödvändigtvis; äv. i utvidgad anv. (sannol. delvis äv., i sht i ä. tid, anslutet till 1): absolut, bestämt, ovillkorligen; utom i α o. β numera bl. mera tillf. (Av brevet kunnen I se) at Jagh oumgengeligh .. (Riga) entsettia (dvs. undsätta) måste. Gustaf II Adolf 518 (1628). Ehuru Socken-magasiner äro sådane förråds hus, som oumgängeligen borde finnas i alla församlingar, hafva .. icke några ännu blifvit här inrättade. Crælius TunaL 233 (1774). Att det nyssfödda djuret oundgängligen bör erhålla modrens råmjölk. Grotenfelt Mejerih. 33 (1881). HågkLivsintr. 12: 171 (1931). — särsk.
α) (fullt br.) ss. förstärkande bestämning till sådana ord o. uttr. som nödvändig, nödig, vara av nöden. (Det) synes oumgängelig nödigt, at (osv.). HC11H 4: 148 (1673). (Kommittén) framhöll ock .., att ett .. (visst) anslag var oundgängligen nödvändigt. VL 1893, nr 87, s. 3. Lundh EvLustg. 108 (1928).
β) (fullt br.) ss. bestämning till ord med bet.: fordra, kräva, behöva o. d. Allehanda nödtorffter, som oumgängeligen .. tarfwas (till det nybildade antikvitetskollegiet). Schück VittA 2: 116 (i handl. fr. 1670). Skulle under påstående Expedition Medicamenter på främmande Ort oumgängeligen behöfvas; bör (osv.). SjöreglÖrlFl. 1785, § 185. Utskottets pluralitet, som funnit landets väl oundgängligen fordra, att (osv.). Järta 1: 50 (1809). Gellerstedt Hult 35 (1906).
γ) (†) närmande sig bet.: till varje pris. I fall någon Jude skulle finnas försåld i träldom, så bemöda .. (hans landsmän) sig om att lösa ut honom straxt och det oumgängeligen, så att .. (om så behövs), så gripa de till silfret i bönhusen (osv.). Eneman Resa 1: 47 (1711).
Avledn.: OUNDGÄNGLIGHET, förr äv. OUMGÄNGLIGHET, r. l. f. [jfr t. unumgänglichkeit]
1) (numera mindre br.) till 1: oundviklighet, ofrånkomlighet; nödvändighet (se d. o. 3). Möller (1790, 1807). Dödens oundgänglighet. Östergren (1934).
2) till 2: nödvändighet (se d. o. 1), oumbärlighet; absolut behövlighet; numera vanl. ersatt med ngt av ovan angivna ord l. uttr. Lag 1734, Föret. s. 1. Andre skäl (än vanans makt) lära icke grundeligen kunna företes, til Brännevinets oumgängelighet. SvSaml. 3—6: 307 (1766). LfF 1905, s. 263. särsk.
a) (†) konkretare, om ngt som är absolut nödvändigt l. behövligt; nödvändigt behov; ngt som absolut måste göras; tvingande nödvändighet l. skäl; jfr nödvändighet 1 e, 2. Schmedeman Just. 754 (1682). Detta (dvs. ett nytt fähus) är een oumgengeligheet för Hospitalet. VDAkt. 1700, nr 225. Ibland de oumgängeligheter, hvarutom det menniskeliga lifvet svårligen kan bestå, är des krops beklädande. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 1 (1753). Murberg FörslSAOB (1791).
b) (†) i uttr. oundgängligheten fordrar, nödvändigheten kräver. Bergv. 1: 434 (1691). AdP 1789, s. 734.
Spoiler title
Spoiler content