publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OÖDE, adj. (enstaka, †) som icke är (ngns) öde, icke bestämd av ödet. O-Öde Öde. Lucidor (SVS) 337 (1673). —
1) icke ömmande l. smärtande (vid beröring). (En knöl) stor som en Hassel-nöt ..; för känslan hård och oöm som Scirrhus. VeckoskrLäk. 5: 358 (1784). Oömma ansvällningar af lymfkörtlarna. 2NF 23: 1008 (1915). (†) När man .. (mediciner) med flytande och befuktade Saker förbinder, som ett lindrigt Vehiculum ifrån sig gifva, hvar igenom the .. på ett oömt (dvs. icke smärtsamt) sätt föras til Nervernas Vrsprung. Aken Reseap. 160 (1746).
2) icke känslig för yttre påvärkan av mer l. mindre påfrestande art, motståndskraftig, icke ömtålig; härdad; härdig; hårdför; särsk.
a) om människa l. djur l. kropp. Hafva en oöm kropp. Lindfors (1824). (Erik Jedvardsson) var oöm och bar närmast sin kropp en grof tagelskjorta. Afzelius Sag. 3: 31 (1841). Mycket oöm till kroppen. Balck Idr. 2: 3 (1887; om hund). Härdade och oömma arbetare. SvSkog. 1191 (1928).
b) (i sht i fackspr.) om växt. Rothof 483 (1762). Öfverallt prisar man .. sina Melonäplen såsom bättre än de flesta, oömma som de äro och på allt sätt nyttiga och goda. Eneroth Pom. 2: 89 (1866). För köld och värme är bergtallen oöm. Haller o. Julius 42 (1908).
c) om föremål, i sht kläder; äv. om färg som ett föremål har: hållbar, tålig. Oömt tyg. Sahlstedt (1773). Apparater, .. oömma för våra stränga temperaturförhållanden. TT 1899, Byggn. s. 40. (Kakifärgen) är oöm mot smuts och blekning. 2NF 13: 580 (1910).
d) bildl.: som icke reagerar, okänslig. Syndarens oöma samvete. Cavallin Herdam. 5: 412 (i handl. fr. 1746). Jag trodde mig oöm för slag, stark i motgången. Geijerstam Medus. 251 (1895).
3) icke ömsint, okänslig för andras (l. egna) förhållanden l. lidanden; kärlekslös; hårdhjärtad, hård; äv.: skoningslös. Lät ilskos trug / Och oöm hug / Ej öfver tig få råda. Profps. 1765, 15: 3. De fattige .. bemötas ock oömt på många ställen. NorrlS 1—6: 115 (1802). Så länge en af hejdlös viljekraft oömt regerad kroppslighet stod bi. Söderblom Herdabr. 79 (1914).
4) (†) icke varsam l. mån (om ngt), ovarsam, vårdslös, bekymmerslös, obekymrad; äv. i förb. med prep. om. Då .. (lappen) har ved, bränner han oömt, och kan hafva varmt nog. Högström Lapm. 102 (1747). Ho är väl så oöm om den skyldskap .. imedlan ord ock i bokstafvar .. att han .. vilde skrifva dålde af dölja. SHof (1748) hos Hernlund Laurel 22. Han är oöm om sin helsa. Sahlstedt (1773). Schulthess (1885).
5) (†) i uttr. oömt bränsle, om trä, spån, ris, torv o. d. som icke duger till ngt annat än att bränna upp o. som man alltså icke spar på. VetAH 1761, s. 220. Möller (1790).
1) till 2: okänslighet; förhållandet att icke vara ömtålig; härdighet; hårdförhet. Lind (1749; under unempfindlichkeit). Det svenska jernets anseende i Amerika .. beror .. ej minst på dess oömhet i värme. JernkA 1881, s. 457. (Negern) utmärker .. sig för sin stora kroppsliga uthållighet och märkvärdiga oömhet. Kongo 1: 298 (1887).
2) (föga br.) till 3: brist på ömsinthet, känslolöshet. Lanærus Försök 71 (1788). Murberg FörslSAOB (1791).
3) till 4, i uttr. oömhet om ngt, förhållandet att icke vara varsam l. bry sig om ngt; numera bl. tillf. med anslutning till 1. I stället för den broderliga kärleken, upkommer oömhet om Medborgares lif och egendom. Wallquist EcclSaml. 5—8: 392 (1772). Denna lätta lekande ton .. är typisk för författarens oömhet om ”sitt eget prinsliga jag”, för att tala med Peer Gynt. SvD(A) 1922, nr 311, s. 6. —
OÖNKSAM. (oöncko-) [till önka, biform till ömka] (†) icke medlidsam, icke ömsint. Männenar (skola) .. icke wara omilde, hårde och oönckosamme emoot (sina hustrur). Elimæus ALonicer A 3 b (1613). —
OÖNSKAD, p. adj. (mera tillf.) icke önskad. Murberg FörslSAOB (1791). Som en, åt vilken man bjuder oönskade skänker. Serner 1002Natt 191 (1923). —
OÖNSKLIG. (-elig 1654—1791. -lig 1877—1951. -ligit, n. sg. 1654) (föga br.) icke önsklig, icke önskvärd. Ja, kunde man få Dantzich, det vore inthet oönscheligit. RP 16: 28 (1654). Idun 1951, nr 3, s. 12. —
OÖPPNAD, p. adj. icke öppnad. Ett oöppnat brev. Juslenius 14 (1745). I oöppnade, .. plomberade och etiketterade originalflaskor. SFS 1901, nr 124, s. 2. —
OÖVAD, förr äv. OÖVD, p. adj. (o-öf(f)d 1587—1722. oövad (-ffv-, -fv- osv.) 1555 osv.)
1) icke övad, icke uppövad, utan övning. VarRerV H 8 b (1579). RP 8: 515 (1641; om krigsfolk). Oöfwadt wett, är föga wett. Grubb 662 (1665). (Silke bör) til .. (förläggarens) skada, ej råka uti oöfvade händer. PH 5: 3505 (1753). Jag blef komplimenterad .. för min förmåga att ehuru så o-öfvad kunna tala flytande. De Geer Minn. 1: 156 (1892). Med namnet Marion Colbjörnson i oövad stil på titelbladet. Oterdahl En 72 (1927).
2) (†) oförfaren; oerfaren; okunnig. Therföre äro the menniskior oförfarne, och vthi Gudz ord oöffuadhe, som (osv.). LPetri 1Post. H 4 a (1555). Thenna betrachningen är them oöfwadom och ganska nyttigh. Muræus Arndt 2: 257 (1648). 2Saml. 35: 225 (1665).
3) icke utövad; förr äv.: underlåten, försummad. Then wanhedher, som Gudhi och Herranom Jesu Christo .. ther medh skeer, at man hans Sacrament .. oöffuat och fåfengt liggia låter. LPetri Luther Nattw. C 7 a (1558). Den fria allmänna idrotten, okänd och oöfvad hos oss (i Finland) för ett par tiotal år sedan, utöfvas nu af tiotusenden. IdrFinl. 1: 3 (1904). —
OÖVERBRYGGBAR3~0020 l. ~0002. som icke kan överbryggas. Den oöverbryggbara klyftan. Norström Tank. 43 (1912, 1915; bildl.). —
OÖVERENSSTÄMMANDE3~000200, p. adj. icke överensstämmande; oförenlig. Murberg FörslSAOB (1791). Icke oöfverensstämmande med ditt löfte, när vi skiljdes. Törneros Bref 1: 114 (1825). —
OÖVERENSSTÄMMELSE3~000200. bristande överensstämmelse; äv. konkretare. Murberg FörslSAOB (1791). Det finns ingenting, som skrämmer ett barn mera än att känna sig i oöfverensstämmelse med auktoritetstryggheten i hemmet. Idun 1895, s. 58. Oöverensstämmelser med riksdagsordningen påtalades. SvRiksd. I. 8: 81 (1934). —
OÖVERFARANDE, p. adj. (†) = oöverfarlig. Strömmarne woro oöfwerfarande. Peringskiöld Hkr. 1: 537 (1697). —
OÖVERGIVEN3~0020, p. adj. (mera tillf.) icke övergiven. Linc. Oo 4 b (1640). Oöfvergifvet hopp om framgång. Atterbom PhilH 461 (1835). —
OÖVERKOMLIG3~0020. [jfr d. uoverkommelig]
1) som det icke går att komma över (taga sig över). Sturzen-Becker Utfl. 1: 50 (1842). Mestadels oöfverkomliga, djupa erosionsklyftor. 2NF 17: 300 (1912). särsk. bildl.: oöverstiglig, oövervinnlig; som man icke kan klara l. gå i land med. Företaget stötte på oöverkomliga svårigheter. Den utgiften är väl inte alldeles oöverkomlig. Sken-föreställningen om ett för all tanka oöfverkomligt svalg mellan det Sinnliga och det Öfversinnliga. Atterbom PhilH 407 (1835). Ett o-öfverkomligt hinder. NordT 1894, s. 6. En oöfverkomlig motvilja för att befatta sig med det dagliga lifvets många små omsorger. Janson Ön 49 (1908).
2) som det icke går att komma över (få fatt på), oanskaffbar. SAOL (1923). Boken tycks numer vara oöverkomlig. Östergren (1934). —
OÖVERLAGD3~002, p. adj. icke överlagd, oövertänkt, obetänkt, oreflekterad. Murberg FörslSAOB (1791). Första stundens oöfverlagda beslut. 2SAH 9: 215 (1820). Hans ord .. (hade) flutit ur hans själ alldeles oöfverlagdt. Almqvist TreFr. 3: 212 (1843). Söderberg Gertr. 18 (1906). —
OÖVERLUPEN, p. adj. (†) icke överlupen; obesvärad; särsk. i uttr. o-överlupen för ngn, icke överlupen l. besvärad av ngn. På det att både parterne måge blifwa beholdne och wij en gång för dem oöfwerlupne, hafwe wij .. stadgat, att (osv.). SUFinlH 5: 237 (1617). Murberg FörslSAOB (1791). —
OÖVERLÄST 3~002, förr äv. OÖVERLÄSEN, p. adj. (-läsen 1791. -läst 1802—1853) (föga br.) icke överläst l. genomläst. Murberg FörslSAOB (1791). Min predikan blef o-öfverläst. 3SAH 9: 69 (1802). Dalin 2: 162 (1853). —
OÖVERPUCKAD, p. adj. [till överpocka] (†) icke behandlad med hot l. på övermodigt sätt. Till Erick Jönsson, att han lather the nysantagne knechter bliffve oöffverpuckede. G1R 24: 509 (1553). —
OÖVERSATT3~002, p. adj. icke översatt. Boken är ännu oöversatt. Murberg FörslSAOB (1791). Wulff Petrarcab. 6 (1905). —
OÖVERSEDD3~002, p. adj.
2) (†) oöverskådlig; bildl. De oöfversedda, nära eller sena följderna. Wallin 1Pred. 1: 257 (c. 1830). —
Avledn.: oöversiktlighet, r. l. f. —
OÖVERSKATTBAR 3~0020 l. ~0002. som icke kan överskattas, oskattbar. Hart när oöverskattbara värden. Östergren (1934). —
OÖVERSKRIDBAR3~0020 l. ~0002. som icke kan överskridas. Vannérus WundtPsyk. 311 (1896). Den oöfverskridbara fulländningen af gudsuppenbarelsen. 2NF 14: 1454 (1911).
Avledn.: oöverskridbarhet, r. —
OÖVERSKÅDBAR3~0020 l. ~0002. som icke kan överskådas. SvLittFT 1836, sp. 468. För en oöfverskådbar framtid. SvH 8: 174 (1905). —
OÖVERSKÅDLIG3~0020. (-elig 1828 (i vers). -lig 1817 osv.) som icke kan överskådas l. överblickas, icke överskådlig; ofta med tanke på utsträckning l. mått: omätlig, ofantlig, enorm.
a) i eg. anv. Törneros (SVS) 1: 80 (1823). Hafvet utanför Böda bildar en oöfverskådlig ismassa. AB 1845, nr 53, s. 1. MosskT 1891, s. 136. särsk. mil. om terräng o. d.: där synfältet är begränsat. I betäckt och oöfverskådlig terräng bör .. (infanteriet) mera sammanhållas. Tingsten AnvTakt. 80 (1887).
b) bildl. Av oöverskådlig räckvidd. Utsigter, främmande och oöfverskådliga för det vanliga menniskoförståndet. 2SAH 8: 162 (1817). Den oöfverskådliga fara, som den nya sjukdomen innebär för vår svenska äppleodling. Abelin Frukt 204 (1902). Skapa oöverskådlig lycka åt människorna. Lo-Johansson Stat. 1: 64 (1936). särsk. om litterär framställning o. d.: som saknar överskådlighet. WoH (1904).
Avledn.: oöverskådlighet, r. l. f. Terrängens oöfverskådlighet och oframkomlighet. KrigVAH 1883, s. 118; jfr oöverskådlig a slutet. Anmärkningen om oöverskådlighet må med skäl riktas även mot riksdagsordningen. SvRiksd. I. 8: 94 (1934); jfr oöverskådlig b slutet. —
OÖVERSPRINGLIG3~0020. (mindre br.) som icke kan överspringas, oöverkomlig (se d. o. 1); bildl. Ett o-öfverspringligt hinder. Runeberg 6: 230 (1832). Ossiannilsson Hav. 273 (1910). —
OÖVERSTIGBAR 3~0020 l. ~0002. oöverstiglig. Skilda från hvarandra genom oöfverstigbara hinder. Sylvan Vial 2: 122 (1863). —
OÖVERSTIGEN3~0020, p. adj. (tillf.) icke överstigen. Murberg FörslSAOB (1791). Oöfverstigna gränser. Wikner Lifsfr. 1: 60 (1865; bildl.). —
OÖVERSTIGLIG3~0020. (-elig 1805—1894. -lig 1791 osv.) som icke kan överstigas, oöverkomlig (se d. o. 1).
b) bildl. Nyberg 2: 206 (1828, 1832). För Horns makt var drottningens onåd .. ett svårt, om också ej oöfverstigligt hinder. Malmström Hist. 1: 127 (1855). (Saken) borde .. inte .. vara .. (förbunden) med några oöverstigliga svårigheter. Hellström Storm 241 (1935).
OÖVERSTRUKEN3~0020, p. adj.
OÖVERSVINNELIG3~00200, adj.; adv. -en (†, Schroderus Os. III. 1: 322 (1635)), -t. [efter t. unüberschwinglich l. unüberschwänglich (i samma bet.) l. av o- 3 o. översvinnlig] (i sht i religiöst spr. l. i högre stil, föga br.) (i högsta grad) översvinnlig, rikt överflödande, riklig; ss. adv. äv.: övermåttan. (Guds) outhransakelighe Wijszheet och oöfwerswinnelige Godheet. Schroderus Os. III. 1: 297 (1635). Både en timmelig och oöfversvinnelig evig lycksalighet. SedolärMercur. 1: nr 12, s. 8 (1730). Den oöversvinneliga lyckan att (osv.). Lagergren Minn. 1: 225 (1922). —
OÖVERSÄTTBAR3~0020 l. ~0002. oöversättlig. En mängd små, på andra språk .. oöfversättbara ord (i grekiskan). Atterbom PoesH 2: 64 (1848).
Avledn.: oöversättbarhet, r. l. f. —
OÖVERSÄTTLIG 3~0020. (-elig 1796—1872. -lig 1841 osv.)
1) som icke kan översättas l. återgivas (på annat språk), oåtergivlig. LittT 1796, s. 433. Filosofen Feuerbachs berömda och oöfversättliga ordlek: ”Der Mensch ist was er isst”. Hallner PysGubb. 238 (1920).
Avledn.: oöversättlighet, r. l. f. till 1. Sundén (1888). särsk. (†) konkret, om oöversättlig(t) skrift l. uttryck. Jag tviflar icke, att du skulle kunna skrifva oöfversättligheter. Almqvist TreFr. 1: 107 (1842). —
OÖVERTRÄDD3~002, p. adj. (tillf.) icke överträdd. Så lenge pacterne blifva oöfvertredde. RP 9: 13 (1642). —
OÖVERTRÄDLIG. (†) som icke kan l. får överträdas. Wallin Rel. 1: 83 (1821, 1825). Ödmann AnvSkrift. 85 (1822). —
OÖVERTRÄFFAD3~0020, p. adj. icke överträffad. Murberg FörslSAOB (1791). Spegels psalmer äro oöfverträffade, sällan upphunna. Wieselgren SvSkL 1: 207 (1833). —
OÖVERTRÄFFBAR3~0020 l. ~0002. oöverträfflig. En nästan oöfverträffbar kulinarisk njutning. Rosen Kap 103 (1912). —
OÖVERTRÄFFLIG3~0020, adj.; adv. -en (knappast br., Cygnæus 3: 173 (1837), Östergren (1934)), -t. [efter t. unübertrefflich] som icke kan överträffas, oförliknelig, makalös, eminent. LittT 1796, s. 432. De oöfverträffliga skönheter som pryda dessa häften (av Phosphoros). Polyfem II. 32: 1 (1810). En oöverträfflig anekdotens mästare. Siwertz HemBab. 146 (1923).
OÖVERTYGAD3~0020, p. adj.
1) (†) icke överbevisad (gm vittnen). Linc. (1640; under intestatus). (Han blev) fängslad ohörd, oöfvertygad. Chydenius 28 (1765).
2) (mera tillf.) icke övertygad. Människjan .. förblifver .. oöfvertygad af de tydligaste bevis. Lantingshausen Young 2: 73 (1790). —
OÖVERTÄNKLIG. (†) som man icke kan tänka sig, oräknelig. (Insektsläktet Tipula) utmärker sig genom en alldeles oöfvertänkelig mängd af individer. VetAH 1816, s. 226. —
OÖVERTÄNKT3~002, p. adj. icke övertänkt; äv. ngt allmännare: obetänkt, oöverlagd, obetänksam. Det kan ej på sådant oöfvertänkt sätt lämnas till Kongl. Maj:t. AdP 1789, s. 587. Att de arbetslösa tydligen låtit förleda sig till oövertänkta åtgärder. ÖgD 1934, nr 33, s. 4. —
OÖVERTÖVAT, adv. (†) oförtövat, snart. Komm ihog, att dhesze nu tine håppande och dantzande Lemmar .. skole oöfwertöfwat icke wara mer till. Fernander Theatr. 441 (1695). —
Spoiler title
Spoiler content