publicerad: 1952
PALLASCH palaʃ4, förr äv. PALLAS, sbst.2, o. PALLATS, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(pal- 1616—1937. pall- 1614 osv. päl- 1667. -ache 1778. -ache- (i ssgr) 1782 (: Pallache Mondering)—1793 (: Pallache handremmar). -acher, pl. 1770. -as (-aas) 1614—1887. -asch 1740 osv. -asche 1767. -ask 1902, 1903. -ass c. 1670—1735. -atch 1804. -ats 1743—1771. -atsch 1767—1852. -ax 1667 (: Pälax-Sabel). — i ssg plas- 1678 (: Plas Klinga))
Etymologi
[jfr d. pallask, ä. d. pallast, t. pallasch, fr. palache, ry. palaš, pol. pałasz, ung. pallas; ytterst av turk. pala, bredbladig kroksabel]
(förr) tung (bred, en- l. tvåäggad) med sabelfäste försedd, rak (hugg- o. stöt)-värja för kavallerist; stundom äv. om andra liknande vapen med breda o. kraftiga klingor (o. utvecklat handskydd). Petreius Beskr. 2: 178 (1614; om ry. förh.). NorrlS 1—6: 312 (1616; om förh. i Västerb.). DA 1771, nr 18, s. 3. På 1770-talet infördes i Sverige en lång, eneggad kavallerivärja med korgfäste, kallad pallasch. 2NF 33: 118 (1921). Det är .. konstruktionen av fästet med eller utan knapp, som avgör frågan värja eller pallasch. Schreeb GustPallasch. 3 (1939).
Ssgr (förr): A: PALLASCH-GEHÄNG. Schreeb GustPallasch. 6 (cit. fr. 1768). —
Spoiler title
Spoiler content