PALLER, n.; best. pallret.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) paller, sladder, sysslolöshet m. m.; till PALLRA, v.1 l. v.2]
(i Finl., starkt bygdemålsfärgat) handlande l. prat som det icke är ngt bevänt med, fjolligheter, nonsens, ”tjafs”. Och så det där pallret med torpare och backstugusittare! När hade man hört att en husbonde tog sina underhafvande till delägare i sin egendom? Rönnberg Bredbolstad 91 (1907).
Ssg: PALLER-VANTE. [sv. dial. (Finl.) pallervant, pratmakare, fån, fjollig person; sannol. delvis till pallra, v.1 l. v.2] (i Finl., starkt bygdemålsfärgat) person som pratar strunt o. icke uträttar ngt nyttigt arbete, fjollig person, fån. Int ska' fröken bry sej om den pallervanten. Rönnberg Brovakt. 69 (1904).
