PALLIATIV pal1iati4v, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. palliativ, eng. palliative; av fr. palliatif, till lat. palliatus, bemantlad, besläktat med pallium (se PALLIUM)]
i sht med. som ger hjälp l. lindring o. d. bl. för tillfället utan att undanröja det onda, som är l. värkar ss. ett palliativ; motsatt: radikal. En palliativ kur. Tessin Bref 2: 291 (1755). The palliativt botade. VDAkt. 1795, nr 332. LbKir. 2: 644 (1922).
Ssgr: PALLIATIV-KUR; pl. -er. [jfr fr. cure palliative] i sht med. o. veter. motsatt: radikalkur. Frey 1845, s. 117. Palliativkur som har till syfte att mildra häftiga sjukdomsyttringar. Lundberg HusdjSj. 16 (1868). —
