PALTA pal3ta2, v.1 -ade.
1) i förb. med betonat adv. (se särsk. förb.).
2) (tillf.) refl.: klä sig (paltigt), bylta på sig. Är dom såna tiggare, att dom behöver palta sig med våra plagg? Ossiannilsson Hav. 227 (1910).
Särsk. förb.: PALTA AV10 4. (vard.) klä av (ngn som är mycket påpälsad l. ovårdat klädd); särsk. refl. GbgP 1950, nr 116, s. 2. —
PALTA PÅ10 4. (vard.) klä på (ngn tjockt så att han blir otymplig), bylta på; äv.: klä (ngn) i paltor; ofta refl. Nordforss (1805). Usch, att jag alltid skall paltas på. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 39 (1920).
