publicerad: 1952
PALTA pal3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. palta, traska långsamt o. ovigt, stulta, småspringa; jfr sv. dial. palla, gå sakta m. m., ävensom PALLRA, v.2; möjl. delvis till PALT, sbst.1, o. PALTIG, adj.1]
(vard., i sht i vissa trakter) traska (långsamt l. ovigt), pallra, stulta. Weste (1807). Då (lo-)djuret flere månader paltat i lösa snön. TJäg. 1834, s. 780. Damerna klaga öfver den smutsiga vägen de äro nödsakade palta uti. VexiöBl. 1839, nr 48, s. 1. Somliga (äro) lytta, / Flerparten halta / Stulta och palta. CFDahlgren 2: 189 (1842). Dalin (1855; eg. om tiggare; jfr slutet). (Svante) gick och paltade för sig själf. Geijerstam MPojk. 75 (1896). Östergren (1934). — särsk. (†) i uttr. palta gatan, gå o. tigga. Livijn 2: 357 (1840). Tholander Ordl. (c. 1875).
Särsk. förb. (vard., i sht i vissa trakter): PALTA AV10 4, äv. UTAV04, äv. PALTA SIG AV10 0 4. pallra sig av. Knorring Torp. 2: 37 (1843). (Vi) paltade oss .. af till våra hästar. Wingård Minn. 12: 27 (1850). Lundell (1893). —
PALTA OMKRING10 04. Lindfors (1824). Små människor, som paltar omkring på skogsstigarna. Alving FamS 222 (1919). —
Spoiler title
Spoiler content