PANISK pa4nisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. panisch, eng. panic, fr. panique, lat. panicus; ytterst efter gr. πανικός, särsk. i uttr. πανικὸς φόβος, om en plötslig skräck som utan synbar orsak kunde gripa en boskapshjord l. en krigshär o. dyl. o. som antogs vara framkallad av guden PAN (se PAN, sbst.1)]
om förskräckelse o. d.: plötslig o. besinningslös (o. sådan att den åstadkommer förvirring o. tumult o. hämningslösa försök att undkomma); äv. allmännare: våldsam, oresonlig; stundom äv. dels om andra sinnesrörelser l. själstillstånd (t. ex. motvilja, förr äv. vördnad o. d.), dels om tumult; äv. ss. adv. Truppen greps av panisk förskräckelse. Stridsberg MythLex. 284 (1796). Panisk undersåtlighet. Unge Dal. 172 (1831). Crusenstolpe Mor. 1: 308 (1840; adv.). Hirn Hearn Exot. 2: 38 (1903; om tumult). (Strindbergs) paniska motvilja för att stå i tacksamhetsskuld till någon. ÅbRiksförSvenskhUtl. 1932, s. 41. En panisk förskräckelse för allt som avviker från det gamla. Juel ProstD 40 (1933).
