publicerad: 1952
PANTA pan3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (numera bl. tillf., Job 24: 9 (Bib. 1541), Sundén (1888)), -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. skrivet paa-, -th-, -tt-)
Etymologi
[fsv. panta, motsv. fd. pante, dan. o. nor. pante, isl. panta, mlt. panden (jfr t. pfänden); avledn. av PANT]
A. i fråga om värklig(t) pantsättning l. utmätning l. beslagtagande; jfr AV-PANTA. Schroderus Dict. 245 (c. 1635).
1) i fråga om handlingen att ta l. få ngt som pant l. att ta ngt i mät l. att lägga beslag på ngt; numera nästan bl. dels (i sht bygdemålsfärgat l. arkaiserande) i fråga om laglig utmätning, dels i förb. med betonat adverb (se särsk. förb.); jfr FULL-PANTAD.
a) ta l. få (ngt) som pant; ta (ngt) i mät; äv. övergående i bet.: lägga beslag på l. ta (ngt) (ofta för att ha ngt som påtryckningsmedel l. dyl. l. i samband med åvärkan på ens egendom o. d.). G1R 4: 218 (1527). Biörn Höök hade pantat ett gulsmidz städh ifrån Oloff gulsmidh .. för stadzens vtlagor. VRP 1643, s. 1171. (Han berättade att) när han wille gå .. (från källaren) pantade Anders Martens poike hans handskar, och fordrade af honom en kanna öl. ConsAcAboP 2: 35 (1655). Har hon pantat eller länt / Den der Tapperhetsmedaljen? Nyberg 2: 151 (1828, 1832). ”Nu går det då rakt på tok” — sa' käringen, när länsman pantade hennes gryta. Holmström Sa' han 65 (1876). Moberg Utvandr. 34 (1949; om förh. på 1840-talet). jfr: (Kristian I) skulle icke kiöpa eller panta noghot iordha godz til cronona heller sigh. OPetri Kr. 223 (c. 1540; möjl. särsk. förb.). jfr FÖR-, TILL-, UT-, VÅLD-PANTA.
b) (†) göra utmätning för (en obetald fordran l. obetalda utskylder o. d.). RA II. 2: 196 (1617). Profossen skulle .. panta utlagor af tröga Betalare. Hallenberg Hist. 2: 524 (1790).
c) (†) i uttr. panta sig själv, skaffa sig vederlag för sin fordran gm självpantning, egenmäktigt ta ngt som pant (l. ta ngt som man har att fordra); äv. mer l. mindre bildl. Hann haffuer tagett .. (de omtvistade sakerna) wtij den meningh, at han wille paanta sigh sielff. SkrGbgJub. 6: 19 (1587). (Kungen) förorsakades .. at panta sigh sielff (o. ta de orter som ryssarna skulle lämna). Widekindi KrijgH 492 (1671). Then som har något i händerna, han pantar sig sjelf. Lind (1749). Schulthess (1885).
d) med avs. på person (l. kollektiv): ta ngt som pant hos l. från (ngn), fråntaga (ngn) ngt (som säkerhet l. likvid för en fordran o. d., äv. som straff o. d.); göra l. föranstalta om utmätning hos (ngn). SalOrdspr. 20: 16 (öv. 1536). Jagh hafuer befallatt fogderna att pantta dem, som icke vella goduiligen uttgifua (pängarna). OxBr. 11: 10 (1613). Någre äro wordne pantade för försummelse med skiutzfärder. ÅngermDomb. 27/6 1642, fol. 190. MeddNordM 1899—1900, s. 47 (1754; i fråga om beslag i samband med åvärkan). Smedman Kont. 5: 48 (1872). Östergren (1934).
e) abs.: ta pant, göra beslag, göra l. föranstalta om utmätning. Axelson K12Tid 105 (i handl. fr. 1711). Nog är det sant, att han sugit och pinat, / procentat och pantat. Fröding NDikt. 46 (1894). Kommissarien frågte, om han ville betala, annars pantade han. FoF 1914, s. 20. jfr (†): Hucken icke haffuer lagtt iffrånn sigh (sin skatt m. m.) nu om torssdagh kuell, skall pantas wtu hans hus. SkrGbgJub. 6: 9 (1587).
a) (numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) pantsätta, låna mot pant; särsk. i uttr. panta ngt, lämna ngt som pant, pantsätta ngt; äv. abs. (De skola) ingelunde sälye eller panthe theris huus eller tomptter. PrivSvStäd. 3: 502 (1584). HSH 21: 83 (1638). (Movitz) åt Krögarn panta / Lexicon (m. m.). Bellman (BellmS) 2: 64 (c. 1778, 1791). JämtlHärjedH 2: 275 (1945; om förh. i början av 1600-talet).
b) [jfr stampa på ngt] (enst.) i uttr. panta på ngt, pantsätta ngt. En fattig slarf, som vill panta på sin klocka. Strindberg Mids. 130 (1901).
B. i annan anv.
4) (enst., i vitter stil) i uttr. panta sitt ord för ngt, ge sitt ord på ngt; jfr PANT 1 e α β'. Kåhlman RunLåt. 78 (1900).
Särsk. förb.: PANTA AV10 4, äv. UTAV04. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) till 1: ta från (ngn ngt) som pant l. ersättning för en fordran; gm utmätning avhända (ngn ngt). Same dag befaltes Lendzmannen .. gå Jn till Oluff Jonsson i gystade och panta aff honom en sölff sked. UpplDomb. 5: 73 (1576; möjl. icke särsk. förb.). ConsAcAboP 5: 93 (1680). Därs. 9: 459 (1708). —
1) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 2: (låta) ta (ngt) i mät. Chronander Bel. D 8 a (1649). Där var änkan, som han pantat bort sist-kon för. Väring Vint. 321 (1927).
2) (numera bl. tillf.) till 2: förpanta, pantsätta. Att Rijckisins Sloott .. bliffwe så brott pantede. G1R 18: 465 (1547; möjl. ssg). Hagberg Shaksp. 1: 391 (1847). —
PANTA FÖRE. (†) till 2, bildl.: ge sig? (Efter Kartagos fall) måste ock the Achajer panta före. Brask Pufendorf Hist. 27 (1680). —
PANTA IFRÅN10 04. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) till 1: (som pant) ta ifrån (ngn ngt). Murenius AV 171 (1648). —
PANTA TILL SIG10 4 0. [jfr motsv. anv. i fsv. (Rydberg Tr. 2: 658)] till 1: förskaffa sig (ngt) gm att (mot)ta (det) som pant; numera nästan bl. (ålderdoml. i lagspr.): egenmäktigt lägga beslag på (ngt) (som pant l. ersättning för fordran l. dyl.). The .. (ha) mongh .. gårda panthad till sig. G1R 6: 158 (1529). Hvar som griper Konungens Befalningshafvande i embetet, och sielf pantar något til sig; varde genast skild vid thet han tilgripit hafver. UB 1: 4 (Lag 1734); jfr SFS 1864, nr 11, s. 33. Schrevelius CivR 2: 206 (1847). —
1) (numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) till 1; i fråga om utmätning l. exekution o. d.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. (ArbogaTb. 1: 157 (1461))] med avs. på sak.
α) lägga beslag på (ngt) (med hjälp av exekutiv myndighet l. dyl.), ta (ngt) i mät; äv. abs. Hallenberg Mynt 158 (i handl. fr. 1535). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 119 (1657). Tag kläderna av honom .., och panta ut vad han har. Ordspr. 20: 16 (Bib. 1917).
β) [jfr motsv. anv. i fsv. (ArbogaTb. 1: 225 (1458))] gm utmätning l. dyl. ta ut (skatt l. böter o. d. hos ngn). G1R 6: 314 (1529). Wil (han) ey bot sine böta, tå hafwe Hambne-Fougden wåld at panta ut bot hans. Schmedeman Just. 589 (1669). FoF 1914, s. 20.
b) med avs. på person: göra utmätning hos (ngn). Thomander 3: 235 (1826). CVAStrandberg 5: 172 (1862).
B (†): PANTE-LÖN. betalning åt utmätningsman? Skulle någon .. uteblif(v)a med denna bevilningen så underkastas den execution och betahlar pantelöhn. VDAkt. 1731, Syneprot. F III 7.
Avledn.: PANTARE, m.||(ig.). till 1: person som ”pantar”; numera nästan bl. (om ä. förh., föga br.): utmätningsman, exekutionsbetjänt. Linc. Iii 5 a (1640). (Sv.) Pantare. .. (Fr.) Huissier. Nordforss (1805). Pantare, hvilkas åliggande var att utpanta och indrifva de på (bya-)stämma ådömda böterna. Fatab. 1906, s. 29 (i fråga om ä. förh. i Hornborga by). Östergren (1934).
PANTNING, r. l. f. till 1.
1) handlingen att ta pant l. att lägga beslag på ngt; numera nästan bl. (jur.): självpantning. Den Pantning som bonden gör, när han tager ens annars Häst .., som olofwandes är kommet på hans Åker. Stiernhielm Fateb. B 4 b (1643). SvUppslB (1934).
2) (numera i sht bygdemålsfärgat l. arkaiserande) utmätning. Treskas någon .., blifwe drifwen af Sexmän, genom pantningh och andra medel. KOF II. 2: 319 (c. 1655). Emanuelsson Plut. 2: 185 (1842). Auerbach (1913). jfr ut-pantning.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content