PARABELLUM par1abäl3um2 l. —40, n.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[konstruerad benämning till lat. parare, förbereda, tillrusta (jfr PARERA, v.1), o. bellum, krig]
mil. ett (bl. a. i Finl. använt) automatiskt skjutvapen (pistol l. kulsprutepistol) med speciell konstruktion, avsett för militärt bruk; äv. (o. i fråga om sv. förh. bl.) i utvidgad anv., om ammunition till dylikt vapen. Kompanichef .. med sporrar, sabel, parabellum i hölstret. Diktonius JKub. 46 (1932). Parabellum. Jonasson (1943; boktitel). 9 mm patron m/39 (parabellum). SoldatinstrInf. 1944, s. 48.
