[av fr. parant, p. pr. av parer, pryda, av lat. parare (se PARAT, adj.,PARERA, v.1). Möjl. har ordet med avs. på bet. påvärkats av APPARENT]
elegant på ett iögonenfallande sätt, flott o. frappant; som gör sig bra l. tar sig bra ut; stilig, flott. Hatten .. anses såsom ytterst parant. MagKonst 1828, s. 40. För henne var idealet att bära så stora och paranta smycken som möjligt. Kleen Kvinn. 157(1910). En av stadens allra rikaste och parantaste damer. Siwertz Fribilj. 55(1943).
Avledn.: PARANTHET, r. l. f. (mera tillf.) Östergren(1934).
SAOB
