PELAGIAN pe1lagia4n l. pel1-, l. 0104, m.||ig.; best. -en; pl. -er (förr möjl. äv. att hänföra till en icke anträffad sg. pelagianer).
Ordformer
(-an 1885 osv. -aner, pl. 1582 osv.)
Etymologi
[jfr t. pelagianer, eng. pelagian, fr. pélagien; av senlat. pelagianus, adj. (jfr PELAGIANSK) o. sbst., till PELAGIUS, en munk av brittisk l. irländsk börd († efter 418)]
teol., i sht kyrkohist. anhängare av Pelagius' lära l. pelagianismen; i sht i pl. PErici Musæus 1: 49 b(1582). SvUppslB(1934). —
