SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PELAGISK pela4gisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. pelagisch, eng. pelagic, fr. pélagique; av lat. pelagicus, av gr. πελαγικός, till πέλαγος, hav (varav lat. pelagus, hav), till en ieur. rot som äv. föreligger bl. a. i FLAK, sbst.1 — Jfr ARKIPELAG]
(i sht i fackspr.) som tillhör l. har avseende på (öppna) havet; havs-; särsk. om djur (l. växt o. d.): som tillhör l. uppehåller sig l. lever i (l. ute på) havet (o. icke l. endast i ringa mån närmar sig kusterna l. havsbottnen); äv. (om djur l. plankton o. dyl. l. om region): som lever i resp. utgöres av de övre vattenlagren i öppna havet l. (i insjö o. d.) i öppna sjön; äv. i utvidgad anv., om djurs osv. liv l. levnadssätt o. d. Pelagiska Foglar. VetAH 1788, s. 215. Pelagiske djupvattensfiskar. Lilljeborg Fisk. 1: 460 (1884). 2NF 21: 1011 (1914; om sjöplankton). Den pelagiska regionen. Naumann UndersFytopl. 16 (1917). (Valkokeri) för pelagisk fångst. SvD 12/2 1928, Söndagsbil. s. 6. Skärkniven för ett pelagiskt liv. FoFl. 1931, s. 182. — särsk. geol. om avlagring o. d. på havsbotten: som icke består av material från land, utan av röd djuphavslera l. av kalkskal l. kiselskelett av organismer som leva i havet; motsatt: terrigen. NF (1888). Ramsay GeolGr. 288 (1909).
Spoiler title
Spoiler content