PENDELOCK paŋ1delok4 l. med mer l. mindre fr. uttal, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(bande lock 1671. band lok 1671. panda locker, pl. 1687. pendelock 1887 (: pendelocker, pl.), 1896—1900. pendeloque 1806 (: Pendeloquer, pl.), 1904—1934 (: pendeloquer, pl.))
Etymologi
[av fr. pendeloque, ombildning (möjl. gm inflytande från breloque, jfr BERLOCK) av det ord som föreligger i ffr. pendeloche, om manslem, till ffr. pendeler, hänga o. dingla, till pendre, hänga (se PENDANG)]
1) (i fackspr., numera föga br.) ädelsten använd (l. avsedd att monteras) ss. hängsmycke (i sht i örhänge); särsk. om (för dylikt ändamål avsedd) diamant som slipats så, att den liknar två med varandra förenade rosenstenar, o. som har utpräglad rundist (jfr BRIOLETT); stundom äv. allmännare: hängsmycke l. örhänge. 1 bande lock medh en liten diamant. BoupptSthm 1674, s. 16 a(1671). (Kejsarinnans) krona, hvarifrån pendelocker hänga ned öfver hennes axlar och barm. Rydberg KultFörel. 4: 260(1887). Dubbelrosetter, vilka kallas pendeloquer, om stenarna ha utpräglad rundist. 3NF 20: 1353(1934).
2) [efter motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) (nedhängande) prisma i kristallkrona. Fatab. 1913, s. 111(c. 1806). Ekbohrn(1904).
