PENNALISERA pän1alise4ra l. pen1-, äv. pe1-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr PENNALISATION(se avledn.).
Ordformer
(penalis- 1672. penaliz- 1638—1701. pennalis- 1930. poenalis- c. 1732)
Etymologi
[till PENNAL(i bet. 2) o. PENNALISM;sannol. urspr. av en motsv. (icke anträffad) nylat. bildning pennalizare]
1) (†) vara pennal, ”gå pennal”; dels i uttr. pennalisera för ngn, gå ngn till handa ss. pennal, dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som ”gått pennal” viss föreskriven tid. Böisman .. måste .. tillstå widh närmare undersökiande dett han penalizerat för sine landsmän uti 6 wekors tijdh. ConsAcAboP 8: 167(1701). FoU 17: 382(c. 1732; p. pf.).
2) om äldre student: uppträda ss. översittare mot nyblivna studenter (särsk. gm att till dem använda öknamnet pennal); numera bl. (föga br.) allmännare: utöva pennalism mot (ngn). (Vissa äldre studenter) bruka flux mun, giffva spotzke ord, penalizera frijt och till öffverflödh. OxBr. 12: 69(1638). (Kusinerna,) mest pojkar och mest äldre, gjorde vad de kunde för att pennalisera min syster och mig. HågkLivsintr. 11: 280(1930).
Avledn.: PENNALISATION, f. (pena-) (†) till 1 (o. 2): pennalgång l. pennalväsen. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 71(i handl. fr. 1672).
