PENTAN pänta4n l. pent-, n., äv. r.; best. -et, ss. r. -en; pl. -er, ss. n. äv. =.
Etymologi
[jfr t. pentan, eng. o. fr. pentane; bildat till gr. πέντε, fem (se PENTA-), med den i benämningar på kolväten vanliga ändelsen -an (jfr METAN)]
(i fackspr., i sht kem.) till metanserien hörande kolväte vars molekyler innehålla fem kolatomer. Blomstrand OrgKemi 16 (1877).
Ssgr: PENTAN-LAMPA. [jfr t. pentanlampe, eng. pentane lamp] (i fackspr., i sht förr) lampa vari pentan förbrännes. 2NF 16: 898 (1911).
Ssg: pentanlamp-normalljus. (i fackspr., förr) måttsenhet för ljusstyrka (normalljus), grundande sig på pentanlampan ss. ljuskälla. SvUppslB 9: 1195 (1932; om ä. förh.). —
-TERMOMETER. fys. termometer (för mätning av låga temperaturer) i vars rör pentan är inneslutet. KemT 1904, s. 62.
