PENTEKOSTE? l. PENTEKOST?, f.; anträffat bl. i sg. best. -en.
Etymologi
[jfr t. pentekoste, eng. pentecost, fr. pentecôte, ävensom fsv. pencost; av lat. pentecoste, av gr. πεντηκοστή (näml. ἡμέρα), femtionde (näml. dagen, dvs. efter påskhögtiden), f. till πεντηκοστός, ordningstal till πεντήκοντα, femtio (se PENTEKONTOR). — Jfr PINGST]
(†) pingst. Än lent 1 t:na rogh pentecosten 1564. BtFinlH 4: 72 (1564).
