PERRONG pæroŋ4 l. pär-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-on 1780—1871. -ong 1874 osv.)
Etymologi
[jfr (ä.) t. perron (i bet. 1, 2), eng. perron (i bet. 1), av fr. perron (i bet. 1), till pierre, sten (se PJÄRR)]
1) (†) framför (porten till) ett hus: upphöjt parti av sten vartill det leder en stentrappa (från gata l. gårdsplan l. park l. dyl.); förr äv. om brygga av sten med (till vattnet ledande) trappor vid ändarna. Palmstedt Res. 165(1780; om brygga). Sturtzenbecher(1805). Bildt Minn. 104(1900).
2) (numera företrädesvis i icke fackmässigt spr.) järnv. plattform (se d. o. 1 d). UB 7: 143(1874). Silfverstolpe Heml. 55(1940).
Ssgr (till 2; järnv.; utom i -biljett numera bl. mera tillfälligt, i sht i icke fackmässigt spr.): PERRONG-BILJETT. vid vissa järnvägsstationer: biljett som person utan färdbiljett måste lösa för att få tillträde till plattformarna, plattformsbiljett. Björkman(1889). —
-HALL. byggnad med högt välvt (glas)tak över ett antal plattformar o. järnvägsspår vid en station, banhall. TT 1875, s. 32.2NF 28: 303(1918). —
