PERSISTENS pær1sistaŋ4s l. pär1-, l. -stän4s, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-ance 1845—1904. -ans 1847. -ens 1865 osv.)
Etymologi
[jfr t. persistenz, eng. persistence, fr. persistance; vbalsbst. till PERSISTERA]
(med prägel av fackspr.) ihärdighet, framhärdande; fortbestånd; särsk. psykol. i fråga om (i sht hos vissa hjärnskadade förekommande) upprepande av ett handlingssätt som en gång använts. Andersson(1845). (Slemhinneaffektionernas) persistens långt efter alla andra symtomer är icke ett säkert tecken till att sjukdomen icke är botad. Hygiea 1865, s. 270. (En grupp organ)som möjliggör artens persistens. 2NF 19: 258(1913). Fennia XLII. 9: 7(1921). —
