PERSONIFIERA pær1sωnif1ie4ra l. pär1-, l. -so- l. -så-, l. 0100—, i Sveal. äv. -e3ra2, förr äv. PERSONIFICERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr PERSONIFIKATION(se avledn.).
Ordformer
(-ficera 1794—1881. -fiera 1779 osv.)
Etymologi
[jfr d. personificere, t. personifizieren, eng. personify; av fr. personnifier, efter mönster av verb på -fier bildat till personne (se PERSON)]
1) framställa l. uppfatta (ett livlöst föremål, ett abstrakt begrepp, en stat o. d.) ss. en person l. ett levande väsen; tillägga (ett livlöst föremål osv.) mänskliga egenskaper (tanke- l. talförmåga o. d.); (i ett litterärt arbete) framställa (ett djur, ett livlöst föremål osv.) ss. talande o. d. Kellgren (SVS) 4: 40(1779). Poeter och målare personifiera alla dygder och laster. Sjöberg FörslSAOB(1815). Hvad är djefvulen, om ej det personificerade högsta onda? Hammarsköld KonstH 207(1817). Vi svenskar äro vane att personifiera vårt land och vår nationalitet under bilden af en kvinlig gudomlighet, som vi nämna Svea. UVTF 26: 43(1880). 2NF 19: 166(1913).
2) förkroppsliga l. levandegöra (ngt); utgöra en konkret bild av (ngt); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. 2SAH 2: 320(1802). Den unga frun syntes vara sällheten personifierad. Berzelius Res. 295(1819). Den nackstyve fabrikören .. kom att framstå som personifieringen av en princip. Hellström Malmros 49(1931). Få ha som Adolf Hitler personifierat våldet i dess mest brutala former. LD 1945, nr 100, s. 4.
Avledn.: PERSONIFIKATION, r. l. f. [jfr t. personifikation; av fr. personnification]
1) till 1: handlingen att personifiera ngt, personifiering; ofta mer l. mindre konkret, om det (fiktiva) väsen som man tänker sig vid personifiering av ngt. Ossian 1: XX (1794). Sönerne Härmod och Ty äro personificationer af Odens krigiska mod och djärfhet. Wisén Oden 27(1873). FoF 1942, s. 69.jfr natur-personifikation.
2) till 2: om ngn l. ngt som förkroppsligar ngt l. utgör en konkret bild av l. representant l. symbol för ngt. Rektorn stod redan framför oss rak, stel och högtidlig, en sannskyldig personifikation af det skollagens kapitel, som handlar om ordning och tukt. Wikner Vitt. 147(1878). 3SAH 7: 272(c. 1880).
