PESSIMISM päs1imis4m, r. l. m.; best. -en. Anm. I ä. tid användes ngn gg den nylat. formen pessimismus. SvMerc. V. 4: 223(1760).
Etymologi
[jfr t. pessimismus, eng. pessimism, fr. pessimisme; till lat. pessimus, sämst, värst, superl. motsv. komp. pejor (jfr PEJORATIV)]
1) filos. (världs)åskådning enl. vilken världen till sitt väsen är övervägande ond l. den sämsta möjliga; motsatt: optimism (se d. o. 1). Andersson(1845). Ahnfelt o. Bergqvist 54(1895). Ahlberg 150(1925).
2) (†) polit. Pessimism .. (dvs.) Den politiska åsigten, att det onda i samhället endast kan botas genom sin egen överdrift. Dalin(1855).
3) personlig disposition l. benägenhet att tro l. vänta att förhållandena i allm. l. i ett enskilt fall komma att utveckla sig på ett ogynnsamt l. olyckligt l. icke önskat sätt l. på värsta sätt, mörk l. dyster syn på ngt visst l. på livet i allm., ”svartsyn”; motsatt: optimism (se d. o. 2). Sundén(1888). (Läkarnas) pessimism hade smittat hela huset, patientens vilja att tillfriskna var förlamad av modlöshet och fruktan för döden. Munthe SMich. 230(1930). — jfr KULTUR-PESSIMISM.—
