PILK pil4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) pilk; jfr shetl. pilk, stång med en krok på ändan varmed fisk fångas; sannol. identiskt med PILK, sbst.1]
(i sht om ä. förh. på Gotl.) redskap bestående av ett omkring en meter långt träskaft, från vars ända ett hullingförsett, spetsat (lätt lossnande) järn går ut i rät vinkel, o. som vanl. användes vid säljakt (jfr VÄCKARE); äv. om vissa andra liknande redskap; särsk. om ett slags ljuster med en spets (använt vid fiske av i sht ål o. simpor). Linné Gothl. 299 (1745). LfF 1867, s. 40. SDS 1899, nr 130, s. 1 (om ett slags redskap bestående av ett skaft med en krok o. använt vid fiske i Ishavet). En dubbel underlagskrok, ”pilk”, som använts vid upplyftandet av större fiskar, när reven vittjades. RedNordM 1927, s. 22 (från Gotl.). SvKulturb. 3—4: 134 (1930; om ä. förh.).
Ssgr (i sht om ä. förh. på Gotl.): PILK-JÄRN. det hullingförsedda järnet på en ”pilk”. Pilkjärnet .. är tiokt som et Finger, 1 1/2 quarter långt, har 2:ne .. Hållningar. Linné Gothl. 300 (1745). —
