SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PINJEÄPPLE l. PINÄPPLE, n.; best. -et.
Ordformer
(pin- 1787. pinje- (pinie-) 18851897. pinn- 1584)
Etymologi
[jfr holl. pijnappel, t. pinienapfel, eng. pine-apple; av PINJE o. ÄPPLE]
(†)
1) pinjekotte; äv. oeg., om ngt som liknar en pinjekotte till formen. TullbSthm 4/5 1584; möjl. till 2. Cavallin (1885; under pinea). Ljuskronans pinjeäpple. Ahrenberg Landsm. 12 (1897).
2) ananas. Cook 3Resa 204 (1787).
Spoiler title
Spoiler content