publicerad: 1953
PINLIG pi3nlig2, adj. -are. adv. = (†, Sigfridi G 1 a (1619)), -A (-E) (†, 3SthmTb. 1: 128 (1593), Serenius Tt 1 a (1757)), -EN (numera nästan bl. i bet. 1, HSH 4: 124 (c. 1568), TurÅ 1942, s. 145), -T (Bergklint Vitt. 108 (c. 1775) osv.).
Ordformer
(pin- (-ij-) 1526 osv. pyn- 1619. -ligit (-gh-), adj. n. o. adv. 1526—1746)
Etymologi
[fsv. pinliker, adj., pinlika, adv.; jfr dan. o. nor. pinlig, isl. píniligr, pínuligr, mlt. pīnlik, t. peinlich; till PINA, sbst.]
1) (i skildring av ä. förh.) som har karaktären av l. är förbunden med tortyr; äv. övergående i bet.: plågsam; särsk. i uttr. pinligt förhör, pinligt straff, pinliga medel, förhöra ngn pinligen o. d.; förr äv. i utvidgad anv., i uttr. pinlig bekännelse, framtvingad gm tortyr. Jöns Wärckmesteres pinlige bekennelse. G1R 16: 292 (1544). Hann hade .. begeret, at the skulle blifue pijnlige förhördh. 3SthmTb. 1: 128 (1593). (Den som begår mord) skall mista lijffwet och steglas eller medh annat pijnligit straff rättat och aflijfwat blifwa. Lagförsl. 474 (c. 1606). Pinliga förhör. Geijer SvFolkH 2: 187 (1834). Det var Göran Persson, som .. genom pinliga medel sökte aftvinga .. (hertig Johans tjänare) bekännelser. BL 11: 148 (1845). TurÅ 1942, s. 145. — särsk.
a) (†) allmännare: som har samband med (utdömandet l. värkställandet av) tortyr l. kroppsstraff (l. annan form av bestraffning för brott). (Gåsen förtjänar att) För sitt trotz pynligh anklaghas. Sigfridi G 1 a (1619). Then pijnlighe Halsrätten. Schroderus Liv. 929 (1626). Pinliga fängelser. IllSvH 5: 260 (1879).
b) (numera bl. tillf.) om ngns död: förbunden med l. förorsakad av tortyr; äv. med tanke väsentligen på smärtan; jfr 2. Gudh härlighetens Drått, / Har genom Pinlig Död sin Lefnads ända nått. SkrVSocLd 20: 149 (c. 1690). Envallsson Schlenzh. 86 (1796).
2) (numera föga br.) som vållar l. är förbunden med fysisk smärta, som gör ont, smärtsam, plågsam. PErici Musæus 2: 291 b (1582). Långsamme och pijnlige siukdomar. VDAkt. 1662, nr 126. (Födslo-)Werkarna, som ey annat äro än en wäldig, och therföre pijnlig, sammandragning utaff sielfwa Modren. Hoorn Jordg. 1: 41 (1697). (Han tog hans hand) i ett tag så kraftigt att det vållade pinlig smärta. Holmström Kråksl. 138 (1926).
3) (numera föga br.; se dock slutet) som vållar l. är förbunden med psykiskt lidande, psykiskt smärtsam, pinsam. Ingen pijnligare och olideligare hiertans sorgh är på iordenne, än itt ondt samwett för Gudz dom. PErici Musæus 2: 28 a (1582). Då var min sorg mig icke längre pinlig. Tigerschiöld Dikt. 1: 30 (1888). Östergren (1935). — särsk. (numera bl. tillf., arkaiserande) med försvagad bet., = PINSAM 3 slutet. Calonius Bref 100 (1795). Pinliga Situationer. Polyfem II. 43: 3 (1810). Moberg Rid 258 (1941).
4) (†) = PINSAM 4. Ho förmår .., med all sin pinliga ängslan, förlänga sina lifskrafter til flera ögnableck, än Gud honom föresatt och beslutit hafver? Bælter JesuH 4: 174 (1757). Munch FsvFnoSpr. XXVI (1849).
5) (†) ss. adv., = PINSAM 5. Plirrögd, smärt och pinligt smal, / Bland de sköna hon sig räknar. Lenngren (SVS) 2: 268 (c. 1800).
6) (†) i annan, allmännare anv. (särsk. motsv. PINA, v. I 4 o. 5): som innebär ett lidande av ngt slag, svår o. d.; jfr PINSAM 6. (Själen säger till Gud:) See icke ther före, ath thet vil vara oss pijnlighit och swåårt ath lijda, gör tw effther thin vilia, näffza och straffa, hug och brän, som tich synes. OPetri MenFall H 5 a (1526); jfr 2. — särsk.
a) om ord: som är uttryck för smärta o. d., smärtfylld. (Venus) vredh medh pijnligt ach de silfver-reena händer. Wexionius Vitt. 392 (1685).
c) ss. adv., betecknande intensiv ansträngning l. dyl.; närmande sig bet.: intensivt, envist. Hur pinligt jag må honom tigga, / Så får jag dock (osv.). Bergklint Vitt. 108 (c. 1775).
Avledn.: PINLIGHET, r. l. f. [fsv. pinlikhet (SpV 98); jfr mlt. pīnlicheit, t. peinlichkeit] till 2, 3, 4 (o. med motsv. bruklighet): smärtsamhet, plågsamhet, pinsamhet. Serenius Qq 2 b (1734). Östergren (1935).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content