SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PJASK pjas4k, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. pjask, n., tunn vätska, dålig säd, ngt sjaskigt o. slaskigt, dåligt tillredd mat, orenlighet i säd, söl, dröjsmål, långsam l. enfaldig människa m. m., d. pjask, dålig dryck, slask m. m., nor. dial. pjask, något kraft- o. värdelöst; sannol. väsentligen en sidoform till PASK]
1) (vard.) ngt underhaltigt l. uselt, skräp, strunt, ”bosch”; nonsens. Jag (brydde) mig ej om hvad man i Sverige sade, jag ansåg det då för bara ”pjask”. JLRuneberg (1874) hos Strömborg Runebg 3: 159. (Det) finns .. inga stora kvinnliga karaktärer, bara pjask alltsammans! Roos Skepp 37 (1896). Pjask och småsinne. Hedin Front. 26 (1915).
2) (vard.) tunn l. ”blaskig” dryck, näringsfattig l. smaklös föda, slask. Jag håller icke af pjask åt mina kor. Almqvist Lad. 20 (1840). Östergren (1935). jfr TE-PJASK.
Ssg: (2) PJASK-VÄDER. (bygdemålsfärgat, föga br.) slaskigt väder. Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content