PLADASK pladas4k, interj., adv. o. oböjl. adj.
Etymologi
[jfr d. pladask; ljudhärmande bildning, sannol. en utvidgad sidoform till PLASK, interj. (med avs. på bildningen jfr sådana ordpar som d. kladask: klask, lt. kladatsch: t. klatsch)]
(ngt vard.)
I. interj. o. adv.; dels interj. återgivande det ljud som uppkommer, då ngt mjukt o. ngt hårt med stor kraft stöter samman, särsk. då en tung person l. ett tungt föremål faller i vatten l. i en mjuk massa l. till marken; dels (i interjektionell l. adverbiell anv.) med tanke företrädesvis l. enbart på ngts hastiga l. ngns huvudstupa o. handlösa fall l. den ställning vari ngn l. ngt kommer vid ett dylikt fall; jfr PLASK, interj. Falla, ramla, trilla, ligga pladask. Serenius (1741). När pilen hven / Ja damp utåf min gren / I vatne just pladask. Envallsson SvenMaja 33 (1789). ”Pladask” — sa' bonden, slog näfven i grötfatet. Holmström Sa' han 65 (1876). Nykomlingen låg där pladask, raklång på golvet. ÅbSvUndH 8: 20 (1923). — särsk.
a) (†) i fråga om hastigt slag, eg. med tanke på det ljud som därvid uppkommer. Långa Berggren .. / Smälla vi pladask på truten. Bellman 5: 321 (1788).
b) bildl.; särsk. i uttr. som beteckna att ngn misslyckas l. ”stupar” l. att ngt går om intet o. d. (falla pladask o. d.). Frågan (dvs. en viss riksdagsfråga) .. föll pladask, på det aldra snöpligaste vis. Vinterbl. 1853, s. 52. Bergman LBrenn. 199 (1928).
c) i substantivisk anv., om ljudet. Hufvudet (av det döende havsvidundret) föll med ett pladask ner i vattnet. Cavallin Kipling Emir. 177 (1898).
II. (tillf.) oböjl. adj.: alldeles genomvåt, ”plask våt”. Jar (var) snart nog alldeles pladask. SDS 1904, nr 8, s. 1.
Avledn.: PLADASKA, v. (tillf.) till I: ge från sig det ljud som återgives med interj. ”pladask”; jfr plaska, v. (Jag) hörde ett oupphörligt suskigt plaskande och pladaskande. Almqvist Skälln. 28 (1838).
