SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLAFFA plaf3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. ljudmålande ordbildning besläktad med (möjl. avledn. av) PLAFF; med avs. på bet.-utvecklingen jfr KLICK, sbst.1, PLADASKA, sbst., PLUMP, sbst.; jfr äv. sv. dial. blaffa, (träck)klump]
(vard.) = PLADASKA, sbst. 1. (Rägn-)droppar, som såg ut som tvåöringsstora plaffor på asfalten. GbgP 1949, nr 238, s. 16. Idun 1951, nr 47, s. 44.
Avledn.: PLAFFIG, adj. [jfr sv. dial. plaffeter, tjock i ansiktet] (vard.) som utgör l. liknar en ”pladaska” l. dyl., klumpig, oformlig. De plaffiga, påmålade blommorna (på brickan). Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 53 (1933).
Spoiler title
Spoiler content