[jfr d. plaf, t. plaff; ljudhärmande bildning (jfr PLAFS, PAFF). — Jfr PLAFFA]
(mera tillf.) återgivande det ljud som uppkommer, då ngt mjukt o. ngt hårt stöter samman med stor kraft, en dov smäll l. dyl.; jfr PLADASK, interj. Plaff, där låg jag. Bergman ClownJ 286(1930). I samma ögonblick knallade det till på nytt. Plaff! sade det dovt i dikeskanten bakom oss. Trenter SomRop. 243(1944). jfr: Han .. tager .. (”belätet”) i handen, löfter henna up och släpper henna, så at hon faller ned, säger derpå: Plaff, det ser ut, som han vore lahm i handen. Modée Dår. 73(1741).
