PLAGGA plag3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. PLAGG plag4, sbst.2, r. l. m. l. f. l. (i koll. anv.) n.; best. -en, ss. n. -et; pl. (†) -ar (Hagström Herdam. 3: 346(i handl. fr. 1687), Blanche Posit. 79(1843: handplaggar)), ss. n. = (Sundén(1888)).
[jfr fsv. plagha, slag, näpst, aga; sannol. samhörigt med mnl. placke, holl. plak, ”handplagg”, käpp varmed en lärare ger en elev ”plaggor”, till mnl. placken, holl. plakken, slå; jfr dock ALindqvist i MeijerbArk. 8: 108 ff.]
(numera nästan bl. i skildring av ä. förh.)
1) slag utdelat ss. bestraffning (särsk. i skola); företrädesvis om slag på händernas insida l. över fingrarna, utdelat med ett björkris l. dyl.; ofta (dels i pl. plaggor, dels i sg. plagg, i sht förr äv. i sg. plagga) i kollektiv, abstraktare anv., om bestraffningen: aga, stryk, ”smäll” o. d. Schroderus Dict. 10(c. 1635). (Det) Skal icke wara efterlåtit Præceptoribus att slå barnen plaggor i handen, för hwar gång the råka feela medh en glosa eller swar. KOF II. 1: 467(1659). Han snyftar .. som en skolpojke .. efter två dussin plaggor. Topelius Vint. II. 1: 391(1856, 1881). Man deklinerar och konjugerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Dens. Planet. 1: 5(1889). Han har väl fått plagg utaf frun? Alving Bellm. 186(1907). jfr HAND-PLAGG(A).
2) (numera föga br.) redskap som användes för att aga ngn (ge ngn ”plagg”), t. ex. ris l. käpp. Schroderus Lex. 41(1637). Till bara ris och plaggor / Har Gudh ey skapt all skog. Runius (SVS) 1: 210(1711). De lösa ändarne (av klobborna) kallades plaggor. ÅbSvUndH 62: 62(c. 1875). HLittSt. 3: 125(1882).
