SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLAGIERA plag1ie4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (-gièra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (mera tillf.); jfr PLAGIARIE, PLAGIATOR, PLAGIATÖR.
Etymologi
[jfr d. plagiere; efter fr. plagier, av lat. plagiare, begå människorov, till plagium (se PLAGIUM)]
stjäla l. olovligt låna från ngn o. begagna ngt som utgör dennes andliga egendom, t. ex. (ngt ur) ett litterärt, musikaliskt l. konstnärligt värk l. en idé; särsk.: ta l. skriva av (ett stycke ur) en annan persons värk o. publicera detta ss. sitt eget, skriva av (ngt, utan att angiva l. markera, att det är ett citat); dels med obj. betecknande antingen det som stulits l. lånats (t. ex. det avskrivna stycket) l. den person från vilken man stulit ngt osv., dels abs. Porthan BrSamt. 1: 110 (1784). Broussais .. beskyller Br(own för att) hafva plagierat. TLäk. 1833, s. 213. Ur en postilla plagiera sin predikan. Lundström LPGothus 3: 97 (1898). Det ödesdigraste för en skald är ej att plagiera andra .. utan att plagiera sig själf. Lamm Oxenst. 242 (1911). Det är ingen svårighet för en ritare att plagiera, mäta upp, travestera eller modellvariera en ny typ (av ett konstnärligt utformat nyttoföremål). Form 1945, Omsl. s. 64. — särsk. (mera tillf.) i allmännare anv.: imitera, efterapa. Många av herrarna plagierade hennes uttal. Hellström Malmros 26 (1931).
Spoiler title
Spoiler content