PLATA pla3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[upptaget gm lån i senare tid från fsv. plata l. fnor. o. isl. plata, pláta; jfr fd. plathe; sannol. av mlt. plate; jfr mnl. plate, mht. plate, blate; av det ord som föreligger i ffr. plate, metallplatta (i rustning), mlat. plata, ävensom i it. piatta, platta, span. plata, silver (jfr PLATINA), substantiverat f. sg. av ett vulgärlat. adj. plattus (möjl. av gr. πλατύς, bred, flat; se PLATS, sbst.1), som föreligger bl. a. i ffr. o. fr. plat, platt. — Jfr PLAT DE MENAGE, PLATERESK, PLATILLAS, PLATIN, sbst.1, PLATINA, PLATLONGE, PLATT, sbst.1, 3, PLATT, adj., PLATTA, sbst.2, PLATÅ, PLÅT, sbst.1 m. fl.]
(om medeltida förh.) bröstharnesk bestående av (en utsmidd metallplatta l.) flera med varandra sammanfogade metallplattor l. plåtar; äv. allmännare, om (del av) rustning av med varandra sammanfogade plåtar. LMil. 2: Föret. 32 (1764). Användandet af plator låter .. i krigarens drägt kroppens former komma till heder. Hildebrand Medelt. 2: 424 (1895). Lundegård DrMarg. 2: 56 (1906). jfr SvVapSÅ 1940—41, s. 59.
Ssgr (om medeltida förh.): A (†): PLAT-BRYNJA. = plata, sbst.1 LMil. 2: Föret. 32 (1764).
B: PLATA-SLAGARE. [jfr mlt. platensleger, platenslager, t. plattenschläger; jfr äv. fsv. platoslaghare (SthmÄmbB 1: 6 (1420: platoslag[er])) o. plåtslagare] smed som tillvärkade plator. EkonS 2: 280 (1897).
