PLITTRA plit3ra2, v. -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. plittra, fnittra o. prata, d. dial. plidre, prata strunt m. m., nor. plitre, om fågel: vissla; av ljudhärmande urspr. (jfr PITTRA, PLITT, PLITTER, PLOTTRA)]
(föga br.) om (orolig) järpe som har för avsikt att lyfta: avge ett karakteristiskt bubblande läte; äv. i p. pr., om detta läte; äv. om person: blåsa i järppipa. (Man) närmar .. sig försigtigt, hvarvid man oftast får höra någon af (järp-)flocken ”plittra”. Balck Idr. 2: 71 (1887). Därs. 72 (p. pr.). Efter en stund plittrade jag ännu en gång, men utan påföljd. Friluftsbild. 170 (1893).
