publicerad: 1953
PLURAL plɯ4ral l. plɯ4r~a1l l. plɯ3ral2 l. plɯ3r~a2l, ngn gg (i sht ss. förled i ssgr) plɯra4l l. plu- (plura´l Weste; -ál Dalin), r. l. m. ((†) n. 2SAH 1: 25 (1801), SvTyHlex. (1872)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; l. PLURALIS plɯ4ralis l. plɯ4r~a1lis l. plɯ3ralis2 l. plɯ3r~a2lis, ngn gg plɯra3lis2 l. plu-, l. 040, r. l. m.; best. (föga br.) -en. Anm. 1:o Förr användes ngn gg efter prep. den lat. dat.-formen plurali, t. ex. Tiällmann Profvis. A 4 b (1692), Höijer 4: 485 (1798). 2:o Vid förkortning skrives ordet plur. l. pl.
Ordformer
(-al 1801 osv. -alis 1753 osv.)
Etymologi
[jfr t. plural(is), eng. plural, fr. pluriel; av lat. pluralis, elliptiskt för numerus (se NUMERUS) pluralis, bildat till plus (gen. pluris), mer, fler (se PLUS, adv.). — Jfr PLURALISERA, PLURALISK, PLURALISM, PLURALITET]
1) språkv. numerus som utmärker flertal (antal av två l. därutöver) l. (i språk med dual) antal av tre l. därutöver, flertal; motsatt: singular resp. singular o. dual; äv. om ordform i detta numerus. Subjektet stod i plural, men predikatet i singular. Molander Förespel 22 (1753). Get betecknar i singularis blott hon-djuret; först i pluralis, där genus ej framträder, utmärker ordet hela släktet. 3SAH 6: 245 (1891). Brate SvSpr. 68 (1898).
2) (mera tillf.) antal av två l. därutöver, flertal. EdvBäckström (1882) i SnoilskyVänn. 2: 198. Friare saknades säkerligen icke i pluralis. Wrangel Blåögda 3 (1908).
Anm. 1:o Formen pluralis användes i det nylat. uttr. pluralis majestatis, i sht förr äv. majestaticus plɯ4ralis osv. maj1esta3tis2 resp. maj1e-sta3tikus2 l. 10400, om plural av första personens personliga o. possessiva pronomen (vi, vår osv.), använd av suveränt statsöverhuvud (oeg. l. skämts. äv. av annan person) i st. för singular (jag, min osv.); jfr MAJESTÄTS-PLURAL. Pluralis majestaticus. NF 12: 1412 (1896). Det journalistiskt missbrukade pluralis majestatis (i ”ledare”). BakSpalt. 19 (1952). 2:o Förr användes ngn gg formen plurale [som eg. utgör n. sg. av det lat. adj. pluralis] ss. ett sbst. n. med bet.: plural. Dalin Vitt. 3: 524 (c. 1755). Denna form förekommer äv. i det ännu (språkv.) brukliga, från (ny)lat. inlånade uttr. plurale tantum plɯra1letan3tum2 l. plu-, l. plɯ1rale-, med lat. pl. pluralia tantum plɯra1lia- l. plu-, betecknande ett substantiv som användes endast i pl. Dalin (1871). Ahlberg LatGr. 11 (1916).
Ssgr (till 1, språkv.): PLURAL- l. PLURALIS-ARTIKEL. (numera bl. tillf.) artikel som utmärker pluralform. Tullberg SvSpr. 2: 21 (1836). 3SAH 6: 358 (1891). —
Spoiler title
Spoiler content