POLIKLINIK pol1iklini4k l. pωl1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. poliklinik, eng. policlinic, fr. policlinique; till stammen i gr. πόλις, stad (se POLITIK), o. KLINIK; i bet. 2 möjl. med viss påvärkan från ssgr med POLY- (jfr i denna anv. eng. polyclinic o. fr. polyclinique)]
1) (†) med. eg.: behandling av sjuka på ett i en stad inrättat sjukhus; behandling av sjuka i stad i deras hem; läkarpraktik i stad; äv.: medicinsk undervisning med i hemmet liggande l. tillfälligt till sjukhus kommande patienter ss. studieobjekt. KonvLex. (1863). BerSthmKommFörv. 1869—70 86 (1872).
2) sjukhusavdelning där medicinsk undervisning meddelas med till sjukhuset för tillfället kommande patienter ss. studieobjekt; äv. (o. numera vanl.) om sjukhusavdelning där på sjukhuset icke vårdade patienter undersökas o. behandlas (utan att användas ss. studieobjekt för medicinsk undervisning); äv. om olika privata inrättningar där besökande patienter behandlas (i sht av tandläkare); äv. om helt l. delvis avgiftsfri vårdinrättning för tillfälliga (icke inlagda) patienter. RegHygiea 1849—60 (1863). Sjukvården vid (Serafimer-)lasarettet bestrides å sju afdelningar nämligen: två medicinska, två kirurgiska .. (osv.), alla förenade med polikliniker. SFS 1906, nr 105, s. 3. Stockholms Tandläkarförenings polikliniker för mindre bemedlade. SocDem. 1928, nr 168, s. 2. En poliklinik för nervsjukdomar. SocÅb. 1945, s. 90. — jfr KÖNS-, NATT-, TAND-POLIKLINIK. — särsk. (tillf.) i bild. (Bröderna Goncourts) böcker äro ”fall” från samhällslifvets poliklinik. Levertin Diktare 188 (1898).
-CHEF. —
-LÄKARE. —
-VÄRKSAMHET~002, äv. ~200.
