[jfr t. polit, eng. polite; av lat. politus, p. pf. till polire (se POLERA). — Jfr POLI]
(†)
1) belevad, hövlig, hyfsad; äv.: civiliserad; äv.: munter (se d. o. 1). Palmchron SundhSp. 221(1642). T(et) hafwa mäst alla språk i werlden serdeles uthi de politare länder, haft sina gynnare, som dem sökt att förbettra. Hiärne 1Hdskr. 1(c. 1715). Biurman Brefst. 270(1767).
