[av isl. polutusvarf, polotosvarf m. m.; sannol. en tidig folketymologisk ombildn. av ett gr. l. ry. ord l. uttr. i anslutning till isl. polota, palata m. m., palats, o. svarf, handlingen att vända upp o. ned på ngt l. ställa till oordning o. d. (besläktat med SVARVA); grundordet är omstritt (se Classica et mediæralia 2: 11 (1939), 3: 1 (1940), 4: 94 (1941))]
enl. Heimskringla: av väringagardet i Konstantinopel vid en kejsares död företagen vandring genom det kejserliga palatsets skattkammare, under vilken väringarna hade rätt att ta och behålla vad de kunde bära. Iduna 7: 166(1817). Heidenstam Folkung. 1: 201(1905).
