PRACK prak4, sbst.1, n.; best. (knappast br.) -et.
2) (†) arbete l. sysslande med ngt utan ordning o. reda; äv. med tanke på resultatet, utan bestämd avgränsning från 3. Sahlstedt (1773). Fast våra aftnar bli så ljusa, / Är dock med sysslan bara prack. Lenngren (SVS) 1: 21 (1775). Widegren (1788).
3) (†) ngt värdelöst, skräp, strunt, ”smörja”; struntprat; jfr 2. Hvadh Gyllentorner föregif:r om sina reser och osta[r] ähr bara prack. KKD 7: 47 (1703). At sjelf bränna Rack (dvs. arrak), / Så at man kan slippa det Ost-Indiska prack. Dalin Vitt. 4: 211 (1743). Lindfors (1824).
4) (bygdemålsfärgat i vissa trakter, särsk. i Smål.) svårigheter, besvär(ligheter), bekymmer, trassel; särsk. i uttr. lida prack, vara i trångmål, ha svårigheter. Ranqvilla, der jag både ledet och än lider största prack och försmädelse. VDAkt. 1774, nr 321. Bara prack och bekymmer har man från morgon till qväll. Topelius Läsn. 1: 215 (1865).
