publicerad: 1954
PRACKARE prak3are2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. PRACKER, m.||ig.
Ordformer
(prackare (-ch-, -chk-) 1524 osv. pracker 1712. prakare 1622—1705. prekare 1637. pråkare 1635)
Etymologi
[y. fsv. prakkare (SthmTb. 5: 228 (1519)); jfr d. prakker, mlt. o. t. pracher, tiggare, pol. pracharz, tiggare; till PRACKA, v.1]
(† utom c) nedsättande personbeteckning, använd dels med anslutning till olika bet. av PRACKA, v.1, dels med en mera allmänt nedsättande innebörd (med jämförelsevis svag anslutning till ordets urspr. bet.). LPetri Dryck. B 8 a (1557). (Han) kallade honom tiuf och skelm, rackare och prackare. HFinLappm. 2: 394 (1641). Prackare .. är it wedernamn, som brukas om then ther är odugelig, och med lån och lögn hielper sig fram, och likwäl altid skryter. Spegel 350 (1712). LoW (1911). — särsk.
a) med tanke väsentligen på ngn ss. en som lever torftigt o. fattigt o. drar sig fram ss. en tiggare l. dyl.: tiggare, landstrykare; trashank; fattig l. obetydlig stackare o. d.; jfr PRACKA, v.1 1. VRP 1622, s. 474. (Indianerna i Nya Sverige) ähro nu en hoop fattige prackare. HB 3: 229 (1644). Det är nästan en skam att sätta .. (ångfartyget) i rörelse för fyra sådana prackare, som vi voro. KyrkohÅ 1906, s. 231 (1835). Dalin Synon. 247 (1870). Högberg Vred. 3: 248 (1906; om förh. c. 1710).
b) med tanke väsentligen på ngn ss. en som skaffar sig ngt l. driver (sina) affärer l. drar sig fram med användande av mer l. mindre ojusta l. ohederliga l. bedrägliga metoder l. gm skojeri o. d.: skojare, bedragare; schackrare; skälm o. d.; äv. oeg. l. bildl.; jfr PRACKA, v.1 1. OPetri Tb. 40 (1524). Köpmen och andre prackare haffue haffth mesta fordelenn (av bärgvärken). G1R 10: 317 (1535). Prackare äro sådanne Män, / Gå och liuga sigh maat i Munnen, / Medh sin Skalkheet och arga funder. Brasck Apg. I 4 b (1642). Men Æol sjelf, den prackaren, / Sin vindsäck noga knöt igen. AJourn. 1813, nr 97, s. 2. Auerbach (1913).
d) med tanke väsentligen på ngn ss. en som fuskar i sitt arbete, icke duger någonting till o. d.: stympare, klåpare, odugling; jfr PRACKA, v.1 3; ofta i tautologisk förb. med lappare. Skråordn. 236 (1545). Han war bättre än en Prackare och lappare. VRP 1630, s. 381. Thomas Richi, som gjort Sculpturerne, tyckes snarare vara en prackare än en Praxiteles. Björnståhl Resa 1: 516 (1772). SKN 1844, s. 283.
e) om person som icke ordentligt sköter betalningen av ngt; jfr PRACKA, v.1 4. Patron är en stor prackare i betalningen. Kellgren (SVS) 6: 109 (1782).
Ssgr (†; jfr pracka, v.1 ssgr): A: (a) PRACKAR-FOGDE. [av mlt. prachervoget, t. prachervogt] tiggarfogde. BoupptSthm 31/6 1603. —
-FÖLJE, se B. —
(a) -SÄCK. [jfr tiggar-säck] om kjolficka (”kjortelsäck”). (Hon) hade taget mestersuennens maatkniff, och stungett (dvs. stoppat) i sin pracher säch i kiorteln. 3SthmTb. 1: 346 (1595).
Spoiler title
Spoiler content