PREDESTINATION pred1ästin1aʃω4n l. pre1-, l. -atʃ-, l. 01004 (predästinatschón Dalin), r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(pre- 1816 osv. præ- 1618—1868. prä- 1820—1835)
Etymologi
[jfr t. prädestination, eng. predestination, fr. prédestination; av senlat. prædestinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. prædestinare (se PREDESTINERA)]
1) teol. till PREDESTINERA 1 b,om Guds bestämmande på förhand (enl. Augustinus', Calvins m. fl. uppfattning) av vissa människor till salighet (o. av andra till fördömelse), nådaval. OxBr. 10: 253(1618). KyrkohÅ 1937, s. 48.
2) till PREDESTINERA 2:förhållandet att vara förutbestämd l. predestinerad till ngt l. att göra l. bliva ngt; öde. Mig som kämpar med dagliga näringsomsorger, .. och hvars predestination tyckes vara att aldrig få dagligt bröd. Tegnér (WB) 2: 469(1816). Möller SöderhSynd. 6(1932). —
