PREDESTINERA pred1ästine4ra l. pre1-, l. 01040, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (knappast br., Östergren(1935; sällsynt)); jfr PREDESTINATION.
Ordformer
(pre- 1845 osv. pré- 1782. præ- c. 1700—1868. prä- 1812)
Etymologi
[jfr t. prädestinieren, eng. predestinate, fr. prédestiner; av lat. prædestinare, på förhand bestämma, av præ (se PRE-) o. destinare (se DESTINERA)]
1) om Gud: förutbestämma.
a) (†) med avs. på händelse: på förhand bestämma att ngt skall ske. Thet war så Prædestinerat och ödelagt af Gudh (att han skulle dö gm olyckshändelse). Isogæus Segersk. 1162(c. 1700).
b) teol. med avs. på person: (enl. Augustinus', Calvins m. fl. uppfattning) på förhand bestämma l. utkora (ngn) till salighet l. fördömelse; särsk. med bestämning inledd av prep. till; i sht i p. pf. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 361(1834). Läran om det ovilkorliga nådevalet, i följd hvaraf Gud från början predestinerat vissa till salighet och andra till osalighet. Geijer I. 1: 324(1845). KyrkohÅ 1937, s. 53.
2) om ödet, yttre förhållanden, inre läggning l. karaktärsegenskaper o. d.: förutbestämma (ngn l. ngt till l. för ngt l. att göra l. bliva ngt). Jag lär säkert vara prédestinerad att skrifva Operor, som ej spelas. Kellgren (SVS) 6: 109(1782). Lamm StrindbgDram. 1: 26(1924).
