PREPOSITIV pre1pωsiti4v l. prep1-, l. 01—, adj.
Etymologi
[jfr t. präpositiv, eng. prepositive, fr. prépositif; av senlat. præpositivus, till præpositus (se PREPOSITUS)]
(i fackspr., numera föga br.) ställd framför; särsk. språkv. om artikel o. d.: använd i ställning framför sitt huvudord. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 81 (1852). LoW (1911). —
