SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PRISSE pris3e2, sbst.2, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av ovisst urspr.]
1) (vard.) skämtsam benämning på människa (nästan bl. av manligt kön), ”individ”, gynnare, ”figur”, ”kurre”, ”prick”. Gladlynt prisse. Lundegård Sett 177 (1880, 1925). Du är den hederligaste, raraste lilla prisse till mamma! Benedictsson Folkl. 114 (1884, 1887). Ska' vi gå upp på någon atelier och se hur prissarne har det? Strix 1904, nr 1, s. 2. Framemot 12 befann jag mig sittande i ett stort sällskap herrar med S. S. S.-mössor, feta prissar. Engström 5Bok 57 (1910). SvD(B) 1944, nr 15, s. 6. — jfr FEST-, SÄLLSKAPS-PRISSE m. fl.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skämtsam benämning på hund. Landsm. 1: 425 (1880). En liten lurfvig, gul prisse. VL 1908, nr 102, s. 6. En gång var en ekorrskytt ute på jakt och hans prisse började ge hals inne i ett tätt gransnår. Frisendahl Skogsdjup. 137 (1925). Jfr Bergroth FinlSv. 181 (1917).
Spoiler title
Spoiler content