SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PRONONCIATION pronoŋ1siaʃω4n, äv. prω-, äv. -atʃ-, l. 10104, förr äv. PRONUNTIATION l. PRONUNCIATION, r. l. f.; best. -en; pl. (mera tillf.) -er.
Ordformer
(-noncia- 1787 osv. -nuncia- 1624—1871. -nuntia- 1769—1842)
Etymologi
[jfr t. pronunziation, eng. pronounciation, fr. prononciation; av lat. pronuntiatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till pronuntiare (se PRONONCERA)]
(utom i fackspr. numera med ngt ålderdomlig prägel) uttal. Bureus Abcb. (1624; i boktiteln). Först, skal jagh medh godh Ration / Ehr lära pronunciation. Brasck FörlSon. E 3 a (1645). Hans (franska) pronunciation förblef oefterrättligt grof och bred. Palmblad Nov. 4: 158 (1851). Den mjuka prononciationen af d-ljuden. Fröding Eftersk. 2: 33 (1893, 1910). Beckman SprL 134 (1918).
Ssgr (utom i fackspr. numera med ngt ålderdomlig prägel): PRONONCIATIONS-BESVÄR. besvär med uttalet. Östergren (1935). —
-BETECKNING. uttalsbeteckning. NF 4: 481 (1881). —
-LEXIKON. (†) uttalsordbok. VetAH 1855—56, s. 31. —
-LÄRA, r. l. f. (numera föga br.) uttalslära, ljudlära. Moberg Gr. 20 (1815). Svedbom SvSpr. 181 (1824).
Spoiler title
Spoiler content