publicerad: 1954
PRONONCERA prå1noŋse4ra l. pron1-, äv. prω1- l. prωn1-, i Sveal. äv. -e3ra2 (-nånngsèra Dalin), förr äv. PRONUNTIERA (pronunntsièra Dalin) l. PRONUNCIERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr PRONONCIATION.
Ordformer
(-noncera 1776 osv. -nunciera 1570—1871. -nunsera 1750. -nuntiera c. 1620—1855)
Etymologi
[fsv. pronuncera (SvKyrkobr. 203); jfr t. prononcieren, pronunzieren, eng. pronounce, fr. prononcer, it. pronunziare; av lat. pronuntiare, kungöra, avkunna (dom), öppet säga ifrån, uttala m. m., av pro- (se PRO-, prefix1) o. nuntiare, ge bud om, berätta o. d. (jfr ANNONSERA, NUNTIE). — Jfr PRONONCIALISTISK, PRONUNCIAMENTO]
1) (utom i fackspr. numera med ngt ålderdomlig prägel) uttala (ett ljud l. ord l. namn o. d.). Rysserna kunna intet så egentligha pronunciera fremmande nampn som wij. Petreius Beskr. 2: 5 (1614). E pronuncieras stundom som ä. Columbus Ordesk. 62 (1678). At tydligt och rent prononcera hvarje stafvelse. Kellgren (SVS) 5: 363 (1791). Hennes namn prononcerades fransyskt. Johnson NSkämth. 158 (1892). En infödd engelsmans perfekta prononcering (av engelska). RöstRadio 1933, s. 414.
2) (†) uppläsa (ngt), föredraga, framsäga; säga (en fras o. d.). Annerstedt UUH II. 2: 107 (i handl. fr. 1654). Han berättade sig eij ärna detta Tal pronunciera. Benzelstierna Cens. 140 (1741). SC 3: 37 (1822).
3) (†) avkunna l. fälla (en dom); äv. utan obj.: döma; äv. oeg. l. bildl.; jfr 4 a α. 2SthmTb. 4: 65 (1570). Den doomen som a:o 1663 är pronuncieradt i Consist(orium) måst hafva sin vigeur (dvs. kraft). ConsAcAboP 4: 159 (1673). Orsaken, hvarföre .. (recensenten) ej annorlunda velat prononcera emellan H. Vogel och Gudsmannen Moses, än hans lilla lätta slut i Tidningen n:o 6 visar. HH XXXII. 1: 273 (1776). Ekbohrn (1868).
4) yttra l. uttala sig, säga o. d.
a) tr. l. abs.
α) (†) i mera eg. anv.; i samtliga ex. svårt att skilja från 3. Wardt ther til så suarat att man inthet synnerliget kan pronunciera ther om thenne gången wthan D(ominus) pastor skulle uppehålla tiensten som brukeligit tilförenne war, til thess (osv.). UppsDP 5/7 1593. När Johannes blef alena inkallat, tå pronuncierade D(ominus) Archiep(iscopu)s, att för:de Margreta, är hans hustru, och hafwer giort hoor medh Maths Dikare. Därs. 9/10 1604.
β) (numera knappast br.) muntligt l. skriftligt ge uttryck åt (ngt), uttala sig för (ngt); äv. närmande sig bet.: hävda, kräva. AdP 1800, s. 157. Att han skulle ha någon prononcerad önskan af Regeringen för sig, anser jag otroligt. Kungen är dertill alltför försigtig. Tegnér (WB) 4: 348 (1823); jfr 5 b. Östmakterna .. förmåddes .. att i ett protokoll .. prononcera interventionsgrundsatsen. 2NF 18: 324 (1912).
b) (†) refl.
α) om person: yttra sig, uttala sig; ge uttryck åt sin uppfattning l. inställning, säga vad man tänker. Lånfrågan afslogs .. i stats-utskottet. Man tillskrifver bönderna afslaget, ehuru deras stånd förut mest prononcerat sig för saken. Geijer I. 8: 502 (1835). (På Schartaus middag) skulle Petre sätta Halling i nödvändighet prononcera sig i några vigtiga frågor, dem han hittils sökt undvika yttra sig öfver. Liljecrona RiksdKul. 21 (1840). Dalin (1855). Schulthess (1885).
β) med saksubj.: komma till uttryck, ta sig uttryck, gestalta sig, framträda l. dyl. MinnSvNH Bih. 2: 98 (1809). Jag hade en längtan att i Broughams arbete se Meniskan utträda ur det moraliska elementar-lifvet .. och prononcera sig i kraftfulla gestalter så i ondt som godt. Bremer Brev 2: 158 (1841).
5) i p. pf. i mer l. mindre klart adjektivisk anv.
a) om person: som är bestämd o. klar i sitt ställningstagande i en viss fråga; stundom närmande sig bet.: avancerad, ivrig; äv. om ngns ställningstagande o. d. Järta 1: 10 (1799). Han rådde honom att taga en så prononcerad ställning, att hvar och en kunde se, att han oåterkalleligen brutit med det närvarande systemet. Liljecrona RiksdKul. 87 (1840). Alegren räknades till de mera prononcerade oppositionsmännen. Staf PolisvSthm 192 (1950).
b) om sak: klart markerad l. framträdande, utpräglad; bestämd; ”uttalad”; ss. adv.: tydligt, markerat, klart. Hammarsköld SvVitt. 1: 354 (1818). (Han) mottog underrättelsen med prononceradt missnöje. Öman Ungd. 283 (1889). Den starkt prononcerade Skånedialekt, som hela livet blev .. (F. C. C. Areschoug) trogen. Lidforss Utk. 157 (1909). Hans uttalanden är .. prononcerat tyskvänliga. Björck HeidenstSek. 327 (1946). — särsk. (numera föga br.) med tanke på yttre, konkreta drag: starkt o. tydligt framträdande, markerad; ”uttalad”. Hos dem, som haft öfverflödiga uttömningar, är (tarm-)slemhinnans rodnad mindre prononcerad. TLäk. 1832, s. 42. Bergplatån .. utsänder mot .. (sjön) flera djärft prononcerade uddar. Dahlgren Stanley 2: 369 (1890). Wulff 85År 294 (1929).
6) [jfr 5] med saksubj.: ge (ngt) en markerad prägel, markera, understryka, ”betona”. Stavenow Frihetst. 152 (1898). Konungadömets maktposition har framför allt prononcerats i de germanska statsbildningarna på romersk botten. SvRiksd. I. 1: 8 (1931).
Spoiler title
Spoiler content