PRONUNCIAMENTO pronun1siamän4to l. prω-, l. -tω, l. 101040, n.; best. -t; pl. -n ((†) -s Söderhjelm Prof. 355(1913)).
Etymologi
[jfr t. pronunziamiento, eng. pronunciamento, fr. pronunciamiento; av span. pronunciamiento (motsv. it. pronunziamento), till pronunciar, av lat. pronuntiare (se PRONONCERA)]
(numera i sht i skildring av ä. förh.) proklamation, manifest, upprop; i sht om dylik proklamation osv. med upproriskt innehåll (riktad mot regeringen). Andersson(1857). En öfverste Nuñez hade vunnit större delen af stadens garnison på sin sida och begagnat presidenten Cervera's frånvaro .. för att utfärda ett pronunciamento. Bovallius CentrAm. 161(1887). SvRiksd. I. 5: 15(1934). — särsk. bildl. Känslans sublima pronunciamenton. Levertin Diktare 23(1898).
