[jfr t. proprietät, eng. propriety, fr. proprieté; av lat. proprietas (gen. -ātis), avledn. av proprius, egen (se PROPER)]
(†)
1) egendom; egendomsrätt; äv.: rättighet (att disponera över ngt); äganderätt. 2SthmTb. 5: 268(1577). At förlägga mina egna periodiska arbeten .. (har) jag ansedt .. såsom min proprietet. HH XXXII. 1: 206(1785). Proprieteten, som man också kallar rättigheten att disponera öfver tingets substans. Schrevelius CivR 2: 11(1847). Ekbohrn(1904).
2) egenskap, egenhet (se d. o. 2), egendomlighet, särmärke, kännetecken. VDAkt. 1662, nr 131. Du förstår den (dvs. kroppen) .. ej fulkommeligen, så länge du ej vet des almänna proprieteter. Triewald Förel. 2: k 1 b(1736). Med ett väsendes .. proprieteter eller egenheter förstås de attributer, som tillkomma blott detta väsendet och icke något annat. Boström Propæd. 28(c. 1865). KyrkohÅ 1907, s. 208.
3) i utvidgad anv.: anständighet, det passande. I China är hela den Borgerliga lefnaden en Practisk Sedo-Lära, och sådan är i synnerhet vördnaden för hvad man kallar Proprietet. Scheffer PVetA 1772, s. 19.Gustaf III 1: 213(1774).
