PROSEKUTION prå1sekɯʃo4n l. prω1-, l. -uʃ-, äv. -tʃω4n, l. 0104, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. o. eng. prosecution; av lat. prosecutio (gen. -ōnis), vbalsbst. till prosequi, förfölja (se PROSEKVERA)]
(föga br.) fullföljande; åklagande; äv. konkret: åklagarmakt. Biurman Brefst. 166 (1729). Det blev snart tydligt att prosekutionen skulle dra det kortaste strået (vid rättegången). Berg EgyptProf. 187 (1933).
